Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
men examen borde ej ske offentligen utan i fakultetens rum. Till
sist beklagade hon sig bittert, att hela reformen tycktes hafva sin
rot i en viss misstro mot hennes sätt att uppfylla sina
ämbetsskyl-digheter, och att hennes medlemmar befunnits så ovärdiga, att
deras på ämbetsed afgifna betyg icke skulle hafva samma vitsord
som omdömen af en rå och omogen ynglingaskara.
Den intolerans, som teologerna alltid visat, så fort de ansågo
någon hafva i tal eller skrift på ovarsamt sätt berört kyrkans
dogmer, och för hvilken de hos envåldsregeringen alltid funnit gehör
och kraftigt stöd, var ingalunda förminskad, trots att man två
decennier lefvat under det nya fria statsskicket, och vi skola
nu se, att de kunde som förr i dylika fall räkna på höga
vederbörandes beskydd. Anfallet mot Johan Ihre på 1740-talet lägger
detta i klar dag. Ehuru denna historias begynnelse går något
tillbaka i tiden, har jag sparat den tills nu för att behandla den i ett
sammanhang, i synnerhet som slutakten infaller efter Gyllenborgs
död. Ihre, som hade grundliga filosofiska insikter och intressen,
hade 1742 åtagit sig att presidera för en afhandling,
sammanskrifven af den sedan för både lärdom och fromhet välkände Anders
Olofsson Knös. Afhandlingen.? ämne var: De principiis et nexu
theologiæ naturalis et revelatæ. Den, som nu läser denna, torde
hafva svårt att inse, hur den kunnat föra till en sådan uppståndelse i
det kyrkliga lägret. Författaren hade tagit till sin uppgift att söka
uppvisa, hvad den naturliga religionen har att lära oss om Gud
och världen. Hvad som drifvit honom att syssla med detta
problem var, som han själf säger i företalet, ett uttalande af den store
svenske filosofen, den aflidne biskopen i Lund Andreas Rydelius;
denne hade en gång sagt, att det icke skulle skada att försöka
uppvisa, om den sanning, som uppenbarelsen gifver oss om försoning
för synden, icke tilläfventyrs kan bevisas endast på förnuftets väg,
men han hade tillagt: »Jag lämnar därhän om saken är görlig.»
Det resultat, till hvilket den varmt kristlige Knös kom på den
stränga spekulationens väg, var, att den naturliga religionen var
otillräcklig för vinnande af klarhet i försoningsfrågan. Ett sådant
resultat borde väl tillfredsställt äfven den ortodoxaste teolog, men
det var ej så. Redan det, att Knös inblandat teologiska spörsmål
i en filosofisk afhandling, betraktades nu som förr såsom ett
oförsynt tilltag och en fara för teologien, än mer att ban i densamma
stödt sig på satser ur Leibniz’ och Wolffs systemer, bägge
inskrifna i den svenska teologiens index på fördömliga arbeten; den unge
Knös var ock redan känd som stark Wolffian.1 Afhandlingen var
1 Knös säger själf i bref t. Gjörwell 24 maj 1756 (orig. K. Bibi.),
att ban »i Upsala haft namn af en stark Wolffian».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
