Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
lian i anledning af sina förgripliga, för ungdomen högst skadliga
och för staten farliga satser vederbörligen straffas.
Ihre framhöll i sitt svar, att hvad tidpunkten för
disputatio-nen om Dalupproret angick, hade respondenten redan 1739
uppmuntrats af A. Celsius att välja detta ämne, och att samme Celsius
året därpå anmodat Ihre att presidera, att disputationen varit
författad långt innan något afhörts om jäsning i Dalarne och till
största delen tryckt redan före den 12 april, då första nyheten kom
om någon oro därstädes. Ämnet hade särskildt intresserat Ihre,
emedan den mördade landshöfdingen Jakob Næf varit svärfar till
Johan Skytte, stiftaren af den professur Ihre innehade, och
Terse-rus en af Ihres förfäder. Framställningen var rent historisk,
därför trycktes också urkunderna helt naturligt på sina originalspråk,
allmogens bref på svenska, Terseri apologi på latin. Likaså var
det ju Erik Sparres insolens som aftecknades, ock däri låg ej någon
attack på adeln eller Sveriges råd i allmänhet; själf hade han
ingalunda försvarat bonderesningar utan tvärtom bestämdt ogillat
dylika. Han medgaf dock, att han icke kunde neka, att han skulle
önskat, att han i sina reflexioner uttryckt sig klarare för deras skull,
som ej hade tid att väga ord och läsa hela disputationen. — Litet
kinkigare hade han att försvara sin tes om en oskyldig undersåtes
utlämnande och öfriga något machiavellistiska satser af samma
art. Med full rätt betonade han dock, att han aldrig någonsin
be-stridt öfverhetens skyldighet att försvara trogne undersåtar, utan
endast talat om ett sådant tillfälle af yttersta trångmål, då en stat
inför en öfvermäktig fiendes kot ställes i valet mellan att rädda sin
existens eller uppoffra en enskild, en uppoffring, som äfven från
individens sida vore en skyldighet mot staten. — Den beniga
hufvud-frågan var dock ej så lätt att lösa, utan att man någorstädes stötte
mot antingen morallagen eller statsrätten.
Rätten anslöt sig i hufvudsak’ till aktörs uppfattning af det
förgripliga i disputationen om dalupproret. Den ville väl icke tro,
att Ihre med sin disputation haft ett helt annat uppsåt än att
historiskt teckna en gifven tilldragelse, men han hade visat stor
ovarsamhet, då ju dalallmogcn redan 1742 visat missnöje både öfver
bevillningar och rekryteringar,1 och han hade bort vara så mycket
aktsammare, som man icke kunde vara okunnig om, hvad
misshällighet sig yppat i riket allt sedan 1738 (året för Hattarnes
seger); och hans reflexioner tvungo rätten att med skäl betvifla, att
han icke syftat på samtida händelser, likasom hans skrifsätt varit
1 Det bör nämnas, att Ihre äfven tadlades för, att han i tider som
dessa uppväckt bos dalallmogen »åtankan af forna berömda bedrifter».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
