Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
M. Beronius (den blifvande ärkebiskopen).1 Orsaken till det
långa dröjsmålet med utnämningen var, att professor Levin Möller
i Greifswald2 klagade öfver, att ban icke kommit med på förslaget,
och att Ehrenpreuss afled den 21 febr. 1760, innan han
slutbehandlat ärendet. Upsala konsistorium gick illa åt Möller. I sin
förklaring den 5 februari öfver hans besvär tillbakavisade det hans
förmenande, att tjänsteåren borde väga tyngst i vågskålen, och
framhöll, att skicklighet och förtjänst borde i första rummet vara
bestämmande; på samma gång reducerade det till sitt rätta värde hans
öfverdrifna beräknande af tidigt vunna meriter och tillade något
satiriskt, kanske ej utan allvar, att det icke var någon förtjänst att
hafva i förtid skyndat att taga den filosofiska graden, i Upsala
ville man se mogna studier hos de promoverade. En af Höpkens
första åtgärder, som kansler (han nämdes 21 mars 1760) var att
slutbehandla denna sak. I sin skrifvelse till K. Maj:t den 29 mars
ställde han sig på konsistoriets sida. Utan att vilja förneka Möllers
förtjänster eller bestrida lämpligheten af att universitetet icke
rekryterades enbart inom sig själft,3 ansåg ban sig böra fastslå, att som
motiv för en dylik förflyttning måste kiuma åberopas en större
reputation af lärdom och icke anciennitet. Han stack ej heller
under stolen med det vanrykte, hvari Greifswald råkat för sina
klena promoti.
Länge hade man kämpat mecl den stora olägenheten af att
kungliga brefvet af 14 juni 1739 medgaf åldrig professor att under
vissa villkor få afsked med bibehållande af full lön, ty så rättvis än
hänsynen var till de uttjänte, var orättvisan lika stor mot
efterträdarne, som för erhållande af lön måste afvakta företrädarnes död.
Det var klart, att missförhållandet icke kunde afhjälpas, förr än
emeritilöner tillskapats, och konsistoriet kom själft slutligen till
insikt häri och utarbetade ett förslag till påbegynnande
åtminstone af en pensionsfond för emeriti.’1 Som emellertid de belopp,
1 Se Beronii bref t. K. Maj:t utan dato i Ups. Bibi., Nordins saml.,
N. 65, n. 51.
2 Möller var född 1709, mag. i Lund 1734, docent 1735, prof. i logik
i Greifswald 1742, i teologi 1752; 1763 domprost i Linköping.
3 För rekrytering från annat håll hafva som bekant våra
universitet länge visat stor obenägenhet; på 1700-talet var det ock högst
ovanligt och betraktades nästan som ett hemfridsbrott. Från
ifrågavarande tid hafva vi härpå ett talande exempel. Docent E. Hydrén
(sedan teol. professor) skrifver 29 jan. 1760 t. Gjörwell (K. Bibi.), att
om Möllers besvär hade framgång, vore det ett farligt prejudikat, som
skulle stänga vägen för alla yngre lärare.
4 Se kons. prot. 22 dec. 1757.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
