Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
I dessa frågor liade, som vi sett, full öfverensstämmelse rådt
mellan Höpken och konsistoriet, och i öfrigt synes deras inbördes
beröring till en början i allmänhet präglats af en viss harmoni i
uppfattningen, om man skall döma af det yttre, men där funnos nog
redan nu på åtskilliga områden divergenser på djupet i afseende på
uppfattningen af universitetets uppgift och verksamhet. Höpkens
kritiska natur uppdagade fort alla svagheter, och han har
säkerligen under intryck af sin politiska partiståndpunkt sedan långt
tillbaka drifvits att vädra hos Upsalakonsistoriet dolda sympatier
för Mössornas sak. Harmonien mellan honom och universitetet
var därfär ingalunda fullständig, och små dissonanser framträdde
då och då. Som exempel kan anföras, att då filosofiska fakulteten
1762 satte adjunkten L. Palmberg främst på förslaget till
adjunkturen efter professor Floderus på grund af ancienniteten, ehuru
sådana kandidater funnos som Svedelius och Hageman, väckte det
hans stora missnöje, att man icke tagit afgörande hänsyn till
skickligheten. Han gaf dock icke däråt offentligt uttryck, utan nöjde
sig med att enskildt utveckla sin åsikt i bref till Ihre,1 hvilken i
fakulteten, ehuru under påpekande att där funnos andra skickligare
än Palmberg fast yngre, dock instämt med majoritetens förslag.
Besynnerligast af allt var väl, att Höpken trots denna kritik af
fakultetens förslag nämde Palmberg till adjunkt. Het bör dock
nämnas, att ehuru Höpken i allmänhet alltid har i orden starkt
uttalat sig mot den olyckliga anciennitetsprincipens tillämpning, har
han som oftast dragit sig för att kläda skott, när afgörandet kom på
hans ansvar. Vi hafva därpå ett exempel i det ofvan anförda, vi
skola få se ett annat märkligare nedan, då han strax före sin afgång
yttrar sig om förslaget till domprostplatsen och därvid ansluter sig
till anciennitetsprincipen, alldeles som skulle ban förutsett den
starka konflikt, som sedan växte upp ur det underkännande af
principen, som tog sig ett uttryck i detta förslag.
Den skrifvelse ban 1762 den 10 juni aflät till svar å en förfrågan
från konsistoriet, huru man rättast skulle tolka konstitutionernas
föreskrift om rektorsvalet, bär en viss prägel af misstämning och
tager nästan utseendet af, att det icke var honom okärt att få gifva
konsistoriet en liten föreläsning. Saken var den, att vid rektors-
1 Höpken t. Ihre 15 Mars 1762 (orig. Ups. Bibi., Ihres pappor). Efter
att hafva medgifvit, att ancienniteten ej gör sä stor skada vid civila eller
militära tjänster, säger Höpken, att det är annorlunda vid universitetet:
»Hvar och en handterar sitt eget studium, hvar och en måste stå på
sin egen botten, och vettenskapen är icko hulpen med den äldste till
ålder och tjänst, utan med den skickeligaste till gåfvor och kunskap».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
