Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
valet i juni 1762 hade meningarna varit delade, om icke Nils Risell,
ehuru han varit professor blott ett år, dock skulle vara valbar,
efter han varit akademisekreterare, i det denna plats kunde anses
som ett munus honorificum. Majoriteten ansåg sekreterareplatsen
icke vara något dylikt munus ocb utsåg därför L. Dahlman. Om
valet underrättade konsistoriet på sedvanligt sätt sin kansler och
redogjorde då äfven för stridsfrågan, utan att dock anhålla om att
den skulle underställas K. Maj:t. Det är omöjligt att se, om
Höpken uppfattat saken så, som skidle konsistoriet önskat detta, eller
om ban med flit inlagt en dylik önskan i dess skrifvelse. Men han
begagnade sig häraf för att liksom söka sak med konsistoriet och
gifva det en spetsig tillrättavisning. Förfarandet kan knappast
förklaras, såvida man icke däri får se uttryck för, att hans
stämning mot konsistoriet vid denna tid icke varit den bästa. Sedan
ban nämligen i sitt svar (10 juni 1762) först godkänt Dahlmans val,
låter ban i fråga om Riseils kompetens konsistoriet veta, att
»de-cisioner uti particulaire casus äro mycket grannlaga, försvaga
småningom kraften och anseendet af constitutionerna, äro ofta för väld
och partiaUtet misstänkta och nyttjas i framtiden, alt som
omständigheterna ante sig ocb man sub specie legis vill gynna eller
förskjuta någon».1 Frågan, om sekreterarsysslan borde räknas som ett
munus honorificum, vore af ömtålig natur, med skäl för och emot,
och kunde endast afgöras af K. Maj:t, emedan den innebar en
tolkning af konstitutionerna, men han ville afråda att falla K. Maj:t
besvärlig i den saken, då en dylik casus torde sällan inträffa. —
Man kan väl fråga, hvartill dessa förmaningar skulle vara
behöfliga, då ban i sak ju delade konsistoriets uppfattning.
Där ligger ock något af en uppsträckning i det bref af den 9
dec. 1762, i hvilket han erkänner meddelandet af de ämnen, som
anmälts af dem, som önskade disputera. Han säger nämligen i detta,
att han känner sig försäkrad om, att man tillser, att i
disputatio-nerna »ingenting mot religion, staten och seder förekommer, ej
heller materier af ringa värde utgifvas, som hvarken innebära den
värdighet akademiska öfningar fordra eller den uppbyggelse
häraf bör förväntas och hvarigenom academiska honores förringade
varda ».2
1 Kanske den forne Hattchefen verkligen af egen bitter
erfarenhet slutligen lärt sig inse sanningen af don sats lian här predikar. Hans
parti ocb ej minst han själf hade dock i strid härmed otaliga gånger
gjort sig skyldiga till att skapa en lex in casu, vi erinra oss
behandlingen af konsistoriet vid kanslersvalet 1747.
2 Original bland kons. acta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
