Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
stipendiet, hade genast därefter, ehuru han, som han själf medgaf,
väl kände lagens bestämmelse, att stipendiat skulle vistas i
Upsala, dock utan att begära tillåtelse begifvit sig till Stockholm för att
studera kirurgi under den ryktbare Olof Acrel; för att icke mista
stipendiet hade han öfverrest till Upsala för ett ögonblick och
infunnit sig vid första uppropet, men sedan återvändt. När så
konsistorium på denna grund fråntog honom stipendiet (23 dec. 1762),
ingick han till kanslern med en böneskrift, som denne
remitterade till konsistoriet. Vid frågans behandling här den 7 maj 1763
uppträdde S. Aurivillius med synnerlig skärpa mot denna ansökan.
Han såg i Theels förfarande ett öfverlagdt bedrägeri paradt med
olydnad och ansåg för öfrigt, att denne kunde allt för väl hafva
behöft lägga en djupare grund för sina studier, innan han slog sig
på kirurgi. Säkerligen har Aurivillius som lärare i ämnet
personligen känt sig stött däröfver, att Theels steg kunde se ut som ett
underkännande af möjligheten att i Upsala studera kirurgi, hvilket
ämne Aurivillius gjort sitt bästa för att lyfta. Konsistoriet
instämde med honom och förnyade sitt förra beslut. Häremot
reserverade sig Linné, som väl å ena sidan öppet erkände, att Theel enligt
lagen borde gå sitt stipendium förlustig, och att det vore verklig
fara för universitetet, om stipendier gifna till den där studerande
ungdomens uppehälle under hvarjehanda förevändningar droges
därifrån, men å andra sidan framhöll, hvilka gåfvor Theel lagt i
dagen och huru Acrel vitsordat, att han aldrig haft skickligare
lärjunge; man borde därför öfverse med hans ungdomsfel och anhålla
hos kanslern, att han skulle återfå stipendiet, om han återvände
till Upsala. Höpken resolverade, att som medicinska fakulteten1
och konsistoriet stannat i olika tankar, slöt han sig till den förra;
Theels skicklighet gjorde, att han förtjänte »lindrigare medfart,
någon ursäkt och mycken indulgence»; underligt nog tillade han,
att äfven rättvisa och billighet tycktes fordra det.1’
Säkerligen har ock Höpken medverkat till, att gamle Linné
fick sin unge son tillgodosedd med rätten att efterträda honom i
professuren. Redan 1761 hade Linné för sin vän biskop Me]inander
framkastat tanken, att han skulle själf få utse sin efterträdare,
och han dolde ej, att det var sin son han ville gynna. Saken
genom-drefs utan svårighet, Linnés stora förtjänster voro allmänt erkän-
1 För att ej missförstå Ilöpkens uttryck bör läsaren veta, att
Linnés votuin representerade fakultetens betänkande, efter ban var
de-canus; hans kollega S. Aurivillius var ledare af motståndet.
2 Kons. prot. 7 maj 1763 (Linnés votum är tryckt i Linnés bref 1,
n. 115) och Höpkens bref 29 maj. Jfr Fries, Linné 2, s. 170.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
