Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
da; riksdagen biföll förslaget ock K. Maj:t stadfäste detsamma den
29 juni 1762. Linné dröjde icke att begagna sig häraf, redan
samma höst uttalade han för Höpken sin önskan att för tilltagande
ålder (han var dock ännu blott 55 år gammal) och tjänstens
besvärlighet kunna få sonen utnämd. Höpken, som var varmt fäst vid
Linné, rådde honom att genast slå till, och i januari 1763 ingick
Linné till K. Maj:t med sin begäran, och den 19 febr. utfärdades
fullmakten för C. von Linné den yngre som professor och sin fars
blifvande efterträdare. Att den 22-årige unge mannen, som icke
aflagt någon examen och i öfrigt ej utmärkt sig, blott för faderns
förtjänster vann en så snabb befordran, väckte ett berättigadt
missnöje.1
De upprepade rifningarna med konsistoriet väckte hos
Höpken småningom tanken på att skilja sig från ett ämbete, hvars
utöfning började allt mindre tilltala honom,2 stundom syntes honom
rent af obehagligt, ofta besvärligt; till det sista var han själf ej så
litet vållande genom sin vana att uppehålla sig på det kära Ulfåsa,
sålunda väl mycket aflägsnad från personer och händelser och från
det universitet han var kallad att styra. Den brist på aktivitet,
som efter hvad han själf bekänt låg i hans lynne, och som nog till
stor del berodde på hans skygghet för ansvar, gjorde säkerligen sitt
till, lika så hans förnimmelse af att hans eget parti snart lefvat ut
sin tid och att efterräkningens dag stundade. Ej minst torde
dock det osympatiska intryck, som Upsalateologernas förmenta
angrepp och kända intolerans gjort på hans fördomsfria, att ej
säga skeptiska sinne hafva bidragit att bringa hans föresats till
mognad. Vi hafva sett, huru han trodde sig kunna i förslaget till en ny
kanslersinstruktion hufvudsakligen spåra en teologernas anläggning.
Hans antipatier mot dessa endast växte med tiden; om våren 1763
utbrast han med bitterhet om dem i ett förtroligt bref till Linné:
»Den inbillningen de hysa, att de bära nyckelknippan till himmelen,
gör dem högfärdiga; den omsorg de hafva, att de själfva icke
komma dit, gör dem niska på världsliga skatter.»3 Upsalateologernas
1 För denna historia se Fries, Linné 2, s. 388 ff.
2 Redan d. 28 jan. 1763 skrifver Höpken till Linné (Höpkens
skrifter 2, s. 10) att om han i tiden lämnade rådsämbetet för att slippa
bevittna de oordningar, som uppstå, då patriotismen försvunnit, så ägde
de han nu inga skäl att behålla sitt kanslersämbete öfver ett
universitet, som tycktes vara ansatt af samma smitta; ännu har han dock
icke fattat något beslut i saken, ehuru han väl vet, att de finnas både
inom och utom akademien, som skola glädja sig öfver ombytet.
3 Höpken t. Linné 28 mars 1763 (anf. st. s. 13). Som af brefvet
synes, hade Linné, hvars bref tyvärr är förkommet, omtalat ett hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
