Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
begärde lian tjänstfrihet och föreslog till vikarie sin adjunkt
Christiernin och sin son till vikarie för den senare. Både fakultet och
konsistorium tillstyrkte; vid ärendets behandling i det senare den
30 jan. 1766 höjde dock den strängt rättrådige filosofen Sleincour sin
röst och protesterade. Med fullt erkännande af det lyckliga i att
en uttjänt professor kunde erhålla tjänstfrihet förklarade han, att
det gick honom till sinnes, att den ene efter den andre af de
akademiska fäderna tröttnade vid sin syssla, men än mer ömmade det
honom, att universitetets heder och bästa skulle bli lidande genom
dylikt, ungdomens aktning för sina lärare undergräfvas och tillfälle
öppnas till ackorder och »oanständiga praeparationer för framtiden».1
Kanslern tillstyrkte emellertid hos K. Maj:t den 11 febr., men vid
ärendets föredragning i rådkammaren den 13 febr. blef Berchs
begäran afslagen. Detta hindrade dock ej, att följande år, då han kom
åter och kanslern den 9 nov. 1767 ånyo tillstyrkte, K. Maj:t den 18
nov. 1767 gaf sitt bifall. Härmed var ock vägen banad för den unge
Berch till adjunkturen och sedan till faderns professur.
Riksdagspolitikens och partiväsendets ingrepp i
universitetsförhållandena har aldrig framträdt så starkt och så skärande som vid
riksdagen 1765—66, då Mössorna omsider lyckades drifva Hattarna
från makten. Det hade nu gått så långt, att man äfven tog upp
sådana frågor som att en docent förbigåtts vid ett professorsförslag.
Saken var, att docenten i grekiska Anders Neander, för öfrigt
akademibokhållare sedan 1759, vid uppsättandet af förslaget till grekiska
professuren 1761 ej fått tredje rummet utan måst stå tillbaka för
adjunkten Lars Palmberg. Protokollsdeputationen infordrade nu
(5 juli 1765) konsistoriets förklaring häröfver. Denna, som afgafs
den 30 juli,2 uppvisade på det mest afgörande sätt, huru öfverlägsen
Palmberg varit, och antydde äfven, att Neander knappast styrkt
sin kompetens. Deputationen fann sig ej tillfredsställd,3 och ehuru
afbröts, genom att Julinscliölds kort därefter inträffande konkurs tog
Berchs hela kraft i anspråk.
1 Detta alluderade naturligen på Berchs önskan att bana vägen för
sin son, hvilket nog ej var en hemlighot för någon. Lidén skref t.
Schönberg 17 febr. 1766 (Ups. Bibi., G. 151: t): »Härigenom skall vägen
faei-literas till faderns profession, och hvem tör neka, att han ju dertill eger
erforderlig dumhet samt okunnighet. Det liknar sig vackert för
framtiden, då Linné sonen och Berch lilius blifva academiska lärare.»
2 Kons:s skrifvelse hvilar helt och hållet på filos. fak. prot. 29 juli
1765.
3 Deputationen var så hetsig i denna sak, att den d. 6 aug. 1765
påminde kons. om svar och begärde det inom 8 dagar vid vite af 200 dlr.
smt. Konsistoriet nöjde sig att svara, att dess förklaring afgått just d. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
