Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•491
ja sig hos kanslern samma nåd, och fakulteten uttalade sig äfven till
hans förmån, dock med en svag erinran att något behof af nya
lärarekrafter icke förefunnos. Bergman, Sleincour, Aurivillius och
Ekerman inlade dock äfven nu en reservation.1 Vid ärendets behandling
i konsistoriet den 16 jan. 1773 höjdes blott en röst mot förslaget,
nämligen teologen Erik Hesselgren, som ansåg att ingen brist fanns
på lärare och tillika erinrade, att räntkammaren alltid skulle
drabbas af det arvode, som den yngste lönlöse i kansliet förr eller
senare skulle behöfva. I de tvenne skrifvelser af samma dag, som
af-gingo till kanslern (en skrifvelse för hvar af de sökande), tillstyrktes
ansökningarna ungefär på de skäl, som fakulteten åberopat.
Sedan äfven kanslern tillstyrkt den 9 febr. 1773 och därvid
framhållit, att de nye lärarne skulle äga rätt att föreläsa offentligt, endast
då professors sjuklighet eller annat laga förhinder gjorde det
nödigt, följde de kungliga utnämningarna den 10 mars. Man kan
godt förstå, att konungen velat bereda ersättning åt den äldre och rätt
förtjänte Palmberg, som nyss haft första rummet till poeseos
professuren, men vid utnämningen fått stå tillbaka för Svedelius;
svårare är att förklara, hvilka osynliga krafter som medverkat till
Bou-dries befordran på lärarebanan, där han visserligen icke inlagt eller
inlade några förtjänster; kanske ännu samma krafter verkade, som
1761 så hastigt gjorde honom till akademisekreterare. Vi skola
längre fram se, huru, sedan isen nu en gång var bruten, det blef allt
vanligare att utdela e. o. professorstiteln, det var ju ett så billigt
sätt, tycktes det, att belöna, men det skulle ock visa sig, att det med
tiden skulle föda anspråk på högre lön.
I professor P. N. Christiernin, som 1770 trädt in i konsistorium
soin juris professor och följande år tillbytt sig lärostolen i teoretisk
filosofi, hade universitetet förvärfvat en medlem, hvars historia
i mycket påminner om Henrik Schütz, som i Karl XI :s tid
åstadkom så mycken strid, villervalla och oro. Christiernin var
visserligen icke egentligen elak som hans ryktbare föregångare, och i
motsats till denne var han en ganska rikt begåfvad man med vidsträckta
studier, men hans lynne var, liksom dennes, hetsigt och grälsjukt.
äfven ban älskade att regera, tänkte sällan lika med andra och
förfäktade sina meningar med en oerhörd envishet samt ville i allt
hafva sista ordet. Och han var icke en föraktlig motståndare, ty
med ett skarpt hufvud förenade han en mindre vanlig dialektisk
af motgångar i befordringsväg. De teologiska adjunkturer, till hvilka
han haft första rummet 1764 oeli 1766, besattes med Domey och E.
Hydrén; fem gånger hade han haft förslag till professur.
* Fakult:s prot. om Palmberg är intaget i kons. prot. 16 jan. 1773. § 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
