Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•519
uppvaktade konungen vid käns Upsalabesök i sept. 1776, då kan visste
med sig, att han som rektor i första rummet kunde bli föremål
för konungens ovilja öfver universitetets motsträfvigket, då det
gällde att tillgodose fältskär Söderberg, och hans hjärta lättades,
då konungen visade sig vara idel solsken. Han aflade för
konsistoriet den 5 sept. en berättelse om det kungliga besöket, ur
hvilken jag lånar följande. När konungen den 3 sept. anlände till
rege-mentslägret, kade Aurivillius jämte några konsistoriales där
uppsökt honom, men då ej kunnat få audiens. Han passade då på, när
kan fått höra, att konungen ämnade på aftonen besöka biblioteket,
att begifva sig dit. Där hade konungen frågat efter de senast
inköpta böckerna och i en timmes tid bläddrat i planscherna till
Cabinet du Roi samt i förbigående anmärkt, huru mycket vackrare
kungliga biblioteket i Paris var än det i Upsala. Detta hade fört
nya biblioteksbyggnaden på tal, hvarvid Frondin upplyst, att
medel nog funnes till en sådan, men att ritningen ännu icke kommit
från Adelcrantz. Sedan besåg konungen myntkabinettet och det
eklärerade konsistoriet, där han anmärkte, att hans och hans faders
nyss skänkta porträtter ej borde sitta bland konungarnes utan bland
kanslerernas, efter de voro afmålade som arffurstar. Slutligen, och
det var väl för Aurivillius det angenämaste att förtälja, hade
konungen, då rektor anbefallde sig och universitetet i hans nåd, svarat,
att han »vore så väl bekant med academien, att om hans nåd och
ömma vård för henne hvarken borde eller kunde tviflas och att för
den skull därom icke mer behöfdes att bedja».
Om åtskilliga af de kungliga ynnestbevis jag nu omtalat icke
alltid voro så förtjänta, så bör det å andra siclan erkännas, att när
det gällde att belöna stora förtjänster, har Gustaf III än mindre
tvekat att följa sin böjelse att göra människor lyckliga, och det har
då alltid skett på ett kungligt sätt. Det första exemplet hafva vi
i hans storartade frikostighet mot Linné, på dennes gamla dagar.
Det är nu visserligen sant, att Linné icke befann sig i behöfvande
tillstånd, men här gällde att belöna ovanliga förtjänster, och en
ovanlig belöning kunde då till fullo försvaras. Bruten af sjukdom
och ålder begärde Linné om våren 1776, att sonen skulle få öfvertaga
hans professur och att han själf utöfver sin lön måtte erhålla den efter
N. Rosén lediga emeritilönen, hvilket han fann billigt, då det ju
varit Rosén förunnadt att på samma gång innehafva denna och
sin arkiaters lön vid hofvet. Ehuru Linné, som äkta smålänning,
visste att skatta penningars värde högt, har jag svårt att tro, att han
i sin väl bärgade ställning skulle kommit med dylika anspråk, om
kan varit vid sin själs fulla krafter, utan det synes mig högst sanno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
