Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•520
likt, att hans familj begagnat sig af hans nedbrutna tillstånd för att
framdrifva en dylik begäran. Gustaf III svarade med ett vackert
bref till kanslern den 1 maj, att ban ogärna skulle se, att en om
universitetet och fosterlandet så högt förtjänt och af den lärda världen
så allmänt och högt aktad man skulle lämna sin plats, hvarför han
bad kanslern förmå Linné att kvarstå; den lediga emeritilönen
skulle tillfalla honom,1 hvarjämte kansler och konsistorium borde
tillse, om icke hans förmåner kunde ytterligare ökas. Konsistoriet
föreslog ock, att Linné och hans barn skulle få besittningsrätt å två
akademikemman i närheten af hans välbekanta Hammarby,
hvartill K. Maj:t samtyckte. I februari följande år förnyade Linné sin
begäran, att sonen skulle få öfvertaga professuren, hvartill K. Maj:t
den 14 febr. samtyckte. Och när den store mannen följande år
den 10 jan. 1778 gått hädan, och änkan anhöll om dubbla nådår2
och pension, beviljade konungen den 23 april 1779 såväl det förra
som en pension från statskontoret å 200 riksdaler. Han uttalade
vackert i sin skrifvelse, att han genast vid underrättelsen om
dödsfallet skulle af egen böjelse och utan någon ansökan varit betäidvt
på att sörja för de efterlefvande, »om vi kunnat föreställa oss, att
så mycken flit och berömlig möda icke blifvit i hans tid så väl
lön-ta, att han efter sin död kunnat lämna dem en nödig bärgning». Hur
högt ban satte Linnés minne synes däraf, att han lät prägla en
medalj öfver honom, än vackrare var, att. han inför rikets samlade
ständer 1778 i själfva trontalet påminte om Linnés ära samt sin
och fäderneslandets stora förlust.3 Det skulle varit lyckligt, om
Gustaf III äfven kaft ögat öppet för vikten af att rädda åt
fosterlandet den store blomsterfurstens samüngar, särskildt hans
oer-sättbga skriftliga kvarlåtenskap; nu gingo de som bekant alla till
England; ansvaret faller väl emellertid kufvudsakligen på de
snikna arfvingarna. Det nät af legender, som spunnits ikring sättet
för förskingringen, är nu sönderslitet genom den uttömmande ock
noggranna skildring, som Linnés utmärkte häfdatecknare gifvit
af bela denna sorgbga historia. Tyvärr har, såsom ban påpekar,
universitetet icke förstått att på ett värdigt sätt, såsom landets
konung det gjorde, gifva uttryck åt känslorna af den stora förlust,
som det jämte fosterlandet lidit.’1
1 Linnés löu för 1777 blef härigenom 843 rclr., vanlig lön då var 341.
3 När konsistoriet 27 mars 1779 yttrade sig om nådåren, sade det
ärligen ifrån, att omständigheterna visserligen ej voro sådana, som lagen
förutsatte för dubbla nådar, men att det gärna tillstyrkte med hänsyn
till Linnés utmärkta förtjänster om fäderneslandet och universitetet.
3 Ofvanstående efter Fries: Linné 2, s. 399 ff, 411 och 413.
< Fries: Linné 2, 412 ff och 414 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
