Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•548
rerna på grund af ett kanslersbref af 12 dec. 1816, men fortlefde i
promotionsutstyrseln ända till 1830.1
Var förmånen af att få den nationella dräkten införd vid
universitetet tämligen måttlig, så var den löneförbättring, som gafs
samma år, af så mycket större värde. Sista löneregleringen af 1748
hade fört till, att lönerna ökades på så sätt, att professorn utöfver
sin penningelön å 2,100 dlr. kpt., som med myntvärdets fall blifvit
allt svagare, erhöll en så kallad benådning, bestående däri att till
hans lön lades ett tillskott af värdet å 100 tunnor spannmål,
tunnan för hvarje år beräknad så högt som årets markegång, minskad
med det konstanta kronovärdiet af 6 8/4 dlr. kpt. pr tunna.?
Denna lönetyp kunde ock, som Melanderhjelm uttryckte sig,3 återgifvas
så, att professorn hade 1,475 dlr. kpt. i penningelön och 100 tunnor
spannmål värderade efter årets markegång. Dessa 1,475 daler (och
naturligen på samma gång benådningen, som utbetaltes i
kopparmynt) föllo dock hastigt i värde, sedan Hattarnes finansiella politik
fört därhän, att kopparmynten eller rättare de i kopparmynt
utställda sedlarne oupphörligt sjönko i kurs, slutligen ända därhän, att de
förlorade kalfva sitt värde. Kursen sjönk nämligen från 36 mark
på silfverriksdalern till 7 2.4 Detta innebar för en professor, hvars
lön redan i sig var knappast tillräcklig, en högst afsevärd förlust,
också blef lärarnes ekonomiska ställning allt mera bekymmersam.
Det var icke nog med, att de oftast fingo vänta många år på att
tillträda sin lön och härunder skuldsatte sig, utan när de omsider
fingo den, förde de en ständig kamp med nöd och fattigdom.
Härpå gifvas otaliga bevis; bouppteckningarna efter professorer visa
sällan någon större behållning (detta vanligen när de varit nog
lyckliga att njuta af ärfd förmögenket), oftast en bitter fattigdom. De,
som haft någon förmögenhet, fingo oftast sätta till densamma, vi
hafva sett huru detta till exempel var fallet med Torbern Bergman,
Melanderhjelm förde samma klagan."’ Häri låg en verklig fara för
universitetet, ty en utsikt af dylikt slag kunde ju ej locka dugligt
folk att stanna därstädes. Uno von Troil, den blifvande
ärkebiskopen, uttryckte detta riktigt med orden: »Jag har ej lust att gå
1 Se kanslersbref 12 dec. 181G och Hesses promotionsprogram 30
maj 1869.
2 Se ofvan s. 232 ff.
3 So ofvan s. 509 not 2.
* Riksdalern var ännu 1748 = 3 dlr. smt. = 9 dlr. kpt. = 36 mark.
6 D. 16 maj 1777 skrifver han till lifmedicus Hallman (Bcrgianska
saml. T. 17): »Hade jag icke haft litet af mig själf, så hade jag redan
varit en stor stackare i gäld och fattigdom, som större delen af mina
camerater här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
