Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•615
nåd göra vetenskaperna tjänliga att bland allmänheten utspridas»;
fortforo professorerna på samma sätt, kunde de vara försäkrade
om de yppersta af alla belöningar, sin konungs nåd och den
tillfredsställelsen att af den uppväxande ungdomen hafva tillskapat
nyttiga medborgare. Det var helt naturligt, att en konung med hans
uppfostran och hans uppfattning med glädje hälsade allt, som
tydde på, att det i hans ögon hittills väl ålderdomliga och i en allt för
stel skrud af klassiska reminiscenser insnörda universitetet
klädde sig i en modern dräkt, men brefvet tyckes ock vittna om hans
svaghet för allt, som gjorde effekt, och huru han därför ansett
vetenskapen sakna betydelse, om den icke förstod att göra sig
populär och vinna publikens gunst. Säkerligen satte Tingstadii
onekligen poetiska öfversättning af åtskilliga böcker i gamla testamentet
honom i konungens ögon vida framför den ur vetenskaplig synpunkt
långt öfverlägsnare Karl Aurivillius, en af tidens lärdaste
orientalister och på samma gång en man af lika fin som djup bildning,
hvars bortgång den 19 jan. 1786 var för universitetet en förlust,
som icke lätteligen lät sig ersätta.
Striden om den efter Aurivillius lediga professuren stod
egentligen mellan två personer. Den ene var adjunkten i de klassiska
språken J. N. Hageman, som 12 juni 1779 fått e. o. professorstitel
och löfte af konungen om första professur, till hvilken han
anmälde sig, detta på grund af att eloquentieprofessuren, till hvilken han
varit själfskrifven, då indrogs. Den andre var J. A. Tingstadius,
sedan 1777 adjunkt i österländska språk. Utan tvifvel var den
senare den förre öfverlägsen i den lediga professurens ämnen, men till
Hagemans förmån tyngde, alldeles oafsedt det kungliga löftet,
äfven andra talande omständigheter. Han var 19 år äldre än
Tingstadius, hade haft ovanliga motgångar i befordringsväg, som
konungen hade på sitt samvete, så när den oduglige Filenius 1766 sköts
före honom in på vice bibliotekarieplatsen, när 1771 Gustaf III lät
honom, som hade första rummet till orientaliska adjunkturen, stå
tillbaka för Björnståhl och sist 1779, då eloquentieprofessuren
indrogs. Hageman var en arbetsam man med omfattande och
goda kunskaper, högt värderad af den bortgångne Aurivillius, hvars
måg han var, omtyckt af alla för sitt älskvärda väsen, men försynt
till sin natur och ur stånd att hålla sig framme. Tingstadius var
utan all fråga en briljantare personlighet och som därför äfven
visste att göra sig gällande, hans största fel var en viss till lättja
gränsande bekvämlighet.1 Hans befordran hade varit snabb, Björn-
1 Uttryck i bref af hans vänner visa detta. I bref från Göttingen
1780 till Fant frågar Neikter: »Ilur mår gubben Tingstadius! Svär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
