Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•626
sam om den meningen, äfven inom själfva universitetet funnos de,
som hyste samma tanke.1 Det hade varit väl, oin den indragna
lönen hade, som ju afsikten sades vara, när konungen första
gången vidtog en dylik åtgärd, blifvit besparad för att lätta
universitetets tryckta ekonomiska ställning. Men det gick med den som med
de två föregående, att den inom några år togs i anspråk för att
hjälpa yngre lärare, som voro i behof och som man ville gynna; Gustaf
III hade ringa begrepp om penningar och visade sig gärna generös.
Den 1 juni 1789 anvisades Hydréns halfva lön åt e. o. teologie
adjunkten Johan Winbom, och 7 febr. 1791 andra halfvan åt med.
adjunkten P. Afzelius.
Universitetets ekonomiska ställning vid denna tid var
ingalunda synnerligen betryggad. Af staten åtnjöt det ju ej något bidrag,
utan det lefde fortfarande på den gustavianska donationen, ock om
också dennas afkastning växt något, voro ju å andra sidan
fordringarna på ett universitet nu helt andra än för halftannat sekel tillbaka.
Man kade äfven inrättat en kel hop nya lärareplatser, skapat
institutioner och uppfört nya byggnader, men allt detta hade till stor del
endast varit möjligt därigenom, att kopparmyntet fallit i pris och
därmed värdet af professorernas löner. På deras bekostnad voro de
besparingar vunna, som satte universitetet i stånd att skapa en ny
ock ganska betungande extra stat, men denna hade ock nu antagit
sådana dimensioner, att den största varsamhet var af nöden, för
att förhindra, det icke räkenskaperna skulle sluta med ett deficit.
Myntvärdets fixering genom realisationen 1776 uteslöt dock
utsikten att som förr få inkomsterna stegrade på bekostnad af
professorernas löner. Som vi af det föregående sett, var det emellertid
ytterst svårt att få Gustaf III att taga tillbörlig hänsyn till en rätt
proportion mellan tillgångar och utgifter, och faran blef än större,
sedan ej längre en verklig kansler fanns, som kunde ihärdigt och
med eftertryck föra universitetets talan i dylika frågor; konungen
var ju från hösten 1785 själf den verklige kanslern. Han borde
emellertid icke hafva varit okunnig om, att universitetets finanser voro
hårdt anspända. Det var ju betänkligt, att efter år 1781 nästan
ständigt brist rådt i räntmästarns kassa vid årets slut. Rosenstein
kar väl haft bättre öga för sakens vikt, och det var nog hans
förtjänst, att den 4 sept. 1786 ett kanslersbref afgick till universitetet,3
hvari utförlig underrättelse begärdes om universitetets inkomster
och utgifter, särskildt dess extra utgifter för de sista tio åren, jäm-
1 Se Melanderhjelms uppsats Bih. 5, s. 83—85.
■ Brefvet saknas bland de inbundna kanslersbrefven i kons. arkiv,
men finns i ett supplemcntkonvolut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
