Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
hvarf som i det föregående rest sig i vägen för förverkligandet af
en dylik önskan.
Ett kinder låg i en egenket kos den svenska nationalkaraktären,
i hvilken en vacker ock en tadelvärd sida af dess väsen flyta
samman. Där finnes utan tvifvel i det svenska lynnet en god portion
af tröghet, och den har framträdt icke minst, när det gällt för den
lärde att delgifva världen frukterna af sitt tankearbete och sina
forskningar; våra lärde hafva icke alltid varit pennans män i den
utsträckning man ägt rätt att vänta af dem. Denna egenskap kan
dock ofta å den andra sidan hafva sin rot i en stark själfkritik och
en viss försynthet som man måste respektera; jag kan här tala af
egen erfarenhet, ty jag har djupt känt anfäktelserna af bägge. Den
fine och rättsinnade Nils von Rosenstein har haft ögat öppet för
detta drag i vårt nationella lynne och däri sökt en försonande
förklaring till vår vetenskapliga produktions svaghet. Då ban vid
Erik Sotbergs graf till en början erinrat om, huru mycket bristen
på läsare och däraf följande ringa afsättning å lärda verk måst
återverka på produktiviteten, anför kan därpå en annan och mera
hedrande orsak till denna begränsning: »Våra lärde män» säger han
»skrifva gemenligen icke, förrän de kafva något nytt, förbättrande och
gagnande att framgifva; om andra nationers lärde hade fölgt
samma sed, hade världen icke blifvit öfversvämmad af en oräknelig
mängd böcker som upprepa hvarandra».1 Huru mycken sanning
nu än ligger i Rosensteins ord, är dock lika sant, att all öfverdrift
är af ondo, och att en sträng själfrannsakan icke behöfver utesluta
ett. frimodigt uppfyllande af hvad man känner vara sin plikt.
Ett annat kinder, som i alla tider verkat förlamande på
universitetsläraren och ofta legat som en black om hans fot, är att
hans undervisningskall pressar konom vida mer, än den stora
allmänheten någonsin anar, och stundom lämnar föga tid öfrig för
författarskapet. Allt för ofta hör man människor uttala den tron,
att föreläsningarna äro en professors kufvudsakligaste om ej rent
af hans enda uppgift, ock dock kan redan denna vara ganska
kräf-vande. Men kärtill kommer ju hans beröring med ungdomen
såsom rådgifvare och ledare, den enskilda undervisning han gifver
och ofta måste gifva, examinationsskyldigheten, plikterna som
medlem af fakultet ock konsistorium m. m., kvilka tillsammans skapa
en arbetsbörda så stor, att icke mycken tid blir öfrig till egen
disposition. Och är det då tillika så, att ekonomiska förhållanden,
som så ofta varit fallet, tvinga en lärare att arbeta bredvid för att
trygga sin utkomst, så är ej svårt att se, kuru nästan omöjligt det
1 Rosensteins minnestal öfver Sotberg (Vitt. Akad. bandi., Bd. -1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
