Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-585
efter sitt afsked 1756 afgick från inspektoratet öfver Nerkingarne,
väcktes hos dem förslag om en förening med Södermanlänningarne,
men frågan föll sedan på de förres motstånd, och de valde sig en egen
ny inspektor i J. G. Wallerius. En åtgärd af honom kom att väcka
frågan om sammanslagning till lif å högre ort. Förhållandet var, att
de bägge nationerna sedan gammalt hyst en ömsesidig oro för att
sammansättningen af Strängnäs domkapitel skulle gifva den ena eller
andra parten ett oberättigadt inflytande vid tillsättningar därstädes
af tjänster inom stiftet. För att bilägga denna oro hade K. Maj:t
d. 8 mars 1754 föreskrifvit, att minst 2 lektorer i Strängnäs skulle
vara från Nerike, men demia föreskrift hade ej blifvit iakttagen vid
en lektorstillsättning 1761, hvaröfver Wallerius som Nerkingarnes
inspektor anfört besvär. Regeringen, som med misshag åsett detta
tilltag, gaf Wallerius en skrapa (25 april 1766), för att ban lagt sig i
ett mål, som icke angick honom, och härigenom bidragit att väcka
oenighet mellan de två nationerna, men den nöjde sig ej härmed, utan
aflat samma dag en skrifvelse till kanslikollegium och begärde dess
yttrande, om icke en förening af de bägge nationerna framdeles, när
någon af inspektörerna afginge, skulle vara lämplig. Kollegiet gaf
konsistoriet häraf del d. 1 juli s. å., men det dröjde nära ett år, innan
dettas svar afgick. Nationerna brådskade nämligen ej att yttra sig,
ocb när det skett i dec. 1766, uppsköt konsistoriet ärendet, emedan
det hyste en svag förhoppning, att, när Wallerius på våren 1767 skulle
afgå från sin professur och därmed från inspektorsplatsen, en bättre
utsikt möjligen skulle öppna sig för den önskade reformen. Det gick
dock ej så. Ingendera nationen visade benägenhet för
sammanslagningen, Nerkingarne snarare stark motvilja. Bägge fruktade för
intrång i de förmåner, som de livar för sig åtnjutit. Å båda sidor
förnekade man emellertid på det bestämdaste, att någon oenighet rådde
mellan dem, men man uttalade ock, att en framtvingad
sammanslutning snarare torde föra till ett dylikt resultat, i synnerhet som ett
sam-manjämkande af deras särskilda, på rätt olika och gamla plägseder
hvilande nationslagar lätteligen kunde föra till missämja både nu och
framdeles. Slutligen uttalade Nerkingarne en tydlig farhåga för, att
de skulle undertryckas af de manstarkare Södermanlänningarne.
Konsistoriet återgaf troget alla de skäl som nationerna anfört, när det
d. 16 juni 1767 afgaf sitt yttrande till kollegiet, men begagnade tillika
tillfället för att dels utveckla den stora betydelse som nationsväsendet
hade för bevarande af god ordning ocb för studiernas uppmuntran,
dels påpeka, att den kontroll öfver studenterna som det erbjöd alltid
var lättare att handhafva inom en liten än inom en stor nation. Dess
framställning gjorde verkan, d. 17 nov. 1767 meddelade kanslikolle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
