Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stolta jaktminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 ADEL, TRÄSTER, SMUGGLARE, BÖNDER
gamla fröknar. Oftast fabriceras stämningar och
klinga falskt och idiotiskt. Sådant genomskådas alltid,
ty det går inte att spela fiol om man ej är musikalisk,
och den som försöker inbilla folk att han är målare
utan att vara det får bara löjets skimmer över sig.
Och vidare: Ingen blir jägare blott genom att köpa
bössa och jaktkostym, horn och väska. Många som
härjat i jakttidskrifternas spalter ha bättre förstått
jaktmiddagen än själva jakten.
Själv fick jag börja att jaga för sent för att bli en
bra jägare, men mitt intresse för jakt har varit mycket
levande ända till de sista åren. Nå, det, lever, men
ganska latent, ty jag har fått annat att göra. Min far
fick engång som pojke en knallhattsskärva i ögat
och trodde väl att sådant hörde till. Därför fick jag
icke jaga så länge jag var i hemmet. Dessutom hände
det en dag, då jag smugit mig ut med en gammal lånad
mynningsladdare, att den exploderade i småbitar och
jag kom hem med järnskrotstycken insprängda i
stu-dentmösskärmen, trasiga kläder och vänstra handen
krut-svärtad och blåslagen. Det var ett otäckt tillbud, som
visserligen inte kom min entusiasm att svalna, men
gjorde att min far fick vatten på sin kvarn.
Det var Bruno Liljefors, som ledde mina första steg
på jaktstigen, och en sådan lärare ha icke många haft
fördelen äga. Han var med om min första hare och min
första räv. Men jag borde ha fått börja hos honom
minst 10 år tidigare eller allra helst fått börja själv som
liten pojke. Jag avundas min son Lars Bruno, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
