För den unge jägaren är en enkel harjakt en världshändelse. Minsta detalj är av högsta vikt och dryftas med allvar och iver. Allt skall vid jaktens slut redas upp som ett mål vid en domstol och lidelsens vågor gå höga. Och det är inte utan att de flesta fortsätta med detta sedan de längesedan grånat på jaktstigen. Det kan vara lustigt och älskvärt och rörande, ty det visar intresse och kan passa när alla bänkat sig vid jaktmiddagen och efteråt. Men det passar inte alltid att göra litteratur av.
I detta fall har åtminstone hos oss jaktlitteraturen kommit på
avvägar. Jag undrar verkligen hur många i sig själva obetydliga jakter som
blivit föremål för skildringar i våra tidskrifter. Harpaltens framfart och
jägarens själstillstånd skildras ända från upptaget till passningen med
mer eller mindre kunskap och för att fylla ut historien totar man till
en naturbeskrivning: morgonens skönhet, färgskiftningarna i landskapet,
terrängens beskaffenhet. Och någon gång på sidan låter man drevet höras:
aj aj aj! ajajaj! Författarna härma varandra och skriva under inflytande
av vad de läst, icke vad de sett, och resultatet har blivit en sorglustig
schablon. Ty de flesta sakna förmågan att se självständigt och lika
många, om icke fler, att beskriva det de sett. Och stora gamla karlar
bli sentimentala som gamla fröknar. Oftast
Själv fick jag börja att jaga för sent för att bli en bra jägare, men mitt intresse för jakt har varit mycket levande ända till de sista åren. Nå, det lever, men ganska latent, ty jag har fått annat att göra. Min far fick engång som pojke en knallhattsskärva i ögat och trodde väl att sådant hörde till. Därför fick jag icke jaga så länge jag var i hemmet. Dessutom hände det en dag, då jag smugit mig ut med en gammal lånad mynningsladdare, att den exploderade i småbitar och jag kom hem med järnskrotstycken insprängda i studentmösskärmen, trasiga kläder och vänstra handen krutsvärtad och blåslagen. Det var ett otäckt tillbud, som visserligen inte kom min entusiasm att svalna, men gjorde att min far fick vatten på sin kvarn.
*
Det var Bruno Liljefors, som ledde mina första steg på jaktstigen, och en sådan lärare ha icke många haft fördelen äga. Han var med om min första hare och min första räv. Men jag borde ha fått börja hos honom minst 10 år tidigare eller allra helst fått börja själv som liten pojke. Jag avundas min son Lars Bruno, som i år vid 12 års ålder skjutit sin första hare på Gotska Sandön. Då kan det bli något av med tiden. Jag försäkrar att hans tillfredsställelse var innerlig och hans stolthet nyttig för den växande manligheten. I det ögonblicket kretsade troligen världsalltets solar med honom som medelpunkt och saligheter fyllde hans unga själ.
Jag har också haft några stolta ögonblick som jägare. Låt mig berätta ett par av dem!
Bruno Liljefors och jag bodde i slutet av 90-talet på Ingarön i närheten av varandra och jagade mycket tillsammans. Där funnos vackra och roliga jaktmarker och lagom mycket vilt. En dag hade vi hållit på från gryning till skymning utan att få något i väskorna, men dagen var också ganska olämplig med våt djup snö, som var rätt gammal och dessutom med fuktig, tröstlös dimma. Trötta och olustiga begåvo vi oss äntligen på hemvägen för att komma i lagom tid till våra respektive middagsmål. En sådan hemvandring kan vara fylld av oändlig tristess, och jag kommer ihåg stämningen som om jag känt den i går.
Vi kommo hem i god tid - och där stod fru Signe Liljefors i dörren, strålande av glädje och en icke ringa portion stolthet och höll i handen en hare, som hon nyss skjutit själv. - Varför går ni miltals och tröttar ut er, när det springer harar omkring knutarna härhemma? Jo, ni ä just jägare, ni! begabbade hon oss.
Strax bredvid stack en skogsudde ut i Ingaröfjärden. Ett färskt inspår stod rakt upp i skogen förbi stugan. Av en händelse hade hon upptäckt detta, låtit drängen gå på spåret och poa och klappa i händerna, ställt sig i pass och skjutit haren. Nu blevo vi avhånade ordentligt, och det var inte utan att vi kände oss åtskilligt slokörade. Jag blev inte förvånad över att hon skjutit haren, ty jag visste att hon till och med dubblerat på ejder och för övrigt var åtskilliga jaktbara djurs banekvinna. Men jag blev inte uteslutande glad, då hon skänkte mig haren - "för att du skall ha åtminstone något med dig hem, och du behöver ju inte nödvändigt tala om att det är jag, som skjutit den! Det är väl för resten inte så ofta du kommer hem med något som du skjutit själv!"
Jag protesterade men hon var bestämd. Jag måste ta emot presenten, fast hela mitt inre uppreste sig emot det nedsättande för en jägare att efter en misslyckad jaktdag tröstas med en hare, som en kvinna skjutit.
Med blandade känslor bar jag hem haren och berättade sanningen om den. Min hustru tog emot den icke utan en blink av ironi.
- Nå, du får väl ge henne en annan hare vid tillfälle!
Ännu fattades 10 minuter i middagstiden. Jag vet inte vilken Gud som ingav mig att klättra upp på bergklinten vid Fagerholms gamla kvarn, i vars omedelbara närhet vi bodde. Bössan tog jag med mig av gammal vana eller kanske av instinkt. Men jag tänkte icke lossa ett skott. Jag ville bara titta litet på ett motiv, som jag länge tänkt måla. Nu ville jag se det i den här gråstämningen.
När jag väl kommit upp stannade jag litet andfådd för att pusta ut. Och bredvid mig springer en hare upp som tryckt under en enbuske. Jag slängde ett skott efter honom och han blev liggande. Jag passade honom nödtorftigt och sprang tillbaka till Liljefors' stuga, ty nu var min jaktära räddad och all nesa avtvådd. Nu var jag åter Wilhelm Tell. När jag lämnade fru Liljefors haren, måste jag erkänna, att jag var mycket stolt, ty jag hade betalat skulden inom en kvarts timme. Jag vill minnas att Bruno Liljefors kände igen haren som en gammal ramlare, den vi haft uppe åtskilliga gånger förut. Ty det finns sådana som ha en underbar förmåga att klara sig.
En annan gång på Ingarön. Det var under älgtiden och jag bodde de dagarna hos Calle Cederström på Brunn, vår saknade jaktkamrat, Sveriges förste flygare, som nu vilar på öns kyrkogård.
Efter en veckas jakt hade Calle anslagit en söndag till vilodag. Han var uttröttad, ty under älgjakterna utvecklade han en snart sagt övermänsklig energi. Och jakten hade varit lyckad.
Men Ernst Carlander, förvaltaren, och jag voro ej trötta. Vi bådo Calle att få gå ut och försöka vår lycka på egen hand, men han var obeveklig. Både han och hundarna behövde vila, försäkrade han, och han kunde icke tänka sig en älgjakt i sina skogar, om han inte själv var med. Vi tiggde och bönföllo, men han sade blankt nej.
- Då går vi utan hund!
- Det kan ni ju roa er med! Lycka till! Men stör mej nu inte, för jag vill sova! Den älg ni skjuter utan hund åtar jag mig att äta opp med både horn och klövar och skinn! hånade han. Lille Albert, jaså, du tänker verkligen skjuta älg utan mig och hund? Håll bara efter Carlander, så att han skäller ordentligt! Adjö med er och Waidmannsheil! Men skjuter ni kor eller kalvar, så tar fan vid er! Kom ihåg, bara tjurar får ni skjuta! Men varför går ni inte? Kan inte en människa få sova i fred?
Vi togo våra bössor och gingo. Dagen var vacker, hösten brann och glödde i solskenet. Det var varmt och väl torrt - alltså inga lysande utsikter. Men Carlander var en utmärkt spårare, en av de bästa jag träffat. Detta visste Calle visserligen, men möjligheterna utan hund voro ju försvinnande små.
Vi styrde stegen åt trakter, som föregående dagars jakt ej gått över. Vi smögo tysta som andar genom den tysta skogen. Carlander tog inte en sekund ögonen från marken. I en mosse tvärstannade han plötsligt och gjorde ett tecken. Han pekade på den torra gyttjan mellan ett par starrtuvor. Där stod ett pinfärskt älgspår.
- Om du kan vara ordentligt moltyst och följer mig sakta utan att bryta av några pinnar eller stöta till någon gren, så skall jag försöka reda ut det här, viskade han knappt hörbart. Håll bössan i ordning!
Det blev en långvarig och mödosam utredning, men efter någon timme hade Carlander klart för sig och mig att en tjur med ko och kalv gått över mossen och det tydligt alldeles nyss, ty ett par gånger hittade vi färsk, rykande spillning. Men djuren hade tagit vägen uppåt ett berg, beväxt med sparsam skog. Och på berget var inte lätt att spåra. Vi kröpo och ålade oss fram ytterst långsamt. Gång efter annan visade Carlander, hur några barr på berggrunden rubbats, hur någon torr kvist trampats av, hur en mosskaka sparkats åt sidan. Det gällde att krypa över berget. Vi vågade knappt andas. Mina ögon stodo på skaft uppåt bergkonturen, som stod grå mot skogen bakom den, medan Carlander nästan uteslutande ägnade sin uppmärksamhet åt berggrunden, där han läste som i en bok.
Plötsligt grep jag Carlander i armen, ty jag hade fått syn på två öron, som klippte däruppe över bergranden. Han såg upp och vi höjde ytterst långsamt våra huvuden. Där stod en älgko och åt av kronan på ett ungt träd. Bredvid henne stod kalven. Glödande av iver betraktade vi varandra med frågor i ögonen.
- Jäklar anagga, att dä ska vara en ko! gnisslade Carlander mellan tänderna. Hade Calle varit med hade han inte kunnat låta bli att skjuta. Men di ä roliga att se på. Nu ska vi försöka att komma dem så nära som möjligt!
Och vi började krypa igen, noga begagnande oss av terrängens ojämnheter.
Då brakade det i skogen bredvid. På 25 stegs avstånd travade en ståtlig älgtjur fram emot oss. Rent håll, icke en buske emellan. Jag reste mig upp och sköt lugnt. Tjuren föll, träffad av ett högt bogskott. Han slängde litet med huvudet och Carlander sprang fram och gav honom ett sista skott.
- Tänk vad Calle ska bli avundsjuk!
Carlander tog fram kniven och berövade tjuren hans nu obehövliga maskulinitet. Vi gingo till närmaste torp, fingo ett par hästar och en flakvagn och reste i triumf hem till Brunn, där Calle väcktes. Och han blev verkligen klarvaken när han fick se hur väl vi begagnat oss av hans tillåtelse att jaga utan hund. Calle, som var så intensiv då det gällde älg, fick verkligen tårarna i ögonen av avund. Men stolt var jag över min första älg, fast den egentliga äran uteslutande var Carlanders.
Jag flyttade till Grisslehamn och jagade där i början så flitigt, att jag numera inte förstår hur jag fick tid att rita gubbar och skriva lögnhistorier. Men jag lärde känna skogen och kobbarna och havet och det förde väl alltid något slags välsignelse med sig. Man fick i hela Sverige föreställningen att Grisslehamn var en idealtrakt för jägaren, vilket det icke alls är.
En dag skulle en ångjakt hämta mig där för en längre kryssning nedåt
kusten. Ombord befunno sig bland andra några medlemmar i den då nybildade
taxklubben, en mycket exklusiv och förnäm sammanslutning, vilkens taxar
voro om möjligt ännu förnämare, åtminstone efter namnen att döma, ty
de riktigt sprakade av
Alltnog, de taxägande herrarna sade:
- Du som skryter så förskräckligt med Grisslehamn, har du grävling också?
- Jag har
- Känner du till några gryt?
- Naturligtvis.
- Tror du att där finns någon inne?
- Det finns alltid inne. Ni ska få skjuta ett par stycken, om ni vill.
- Allons donc!
Vi gingo. Inte visste jag om där fanns grävling, ty jag hade ännu inte sett någon. Jag kände emellertid till två gryt eller åtminstone något som såg ut som gryt. Vi kommo till det närmaste och till min överraskning blev det skall ögonblickligen. Herrarna placerade sig med sina revolvrar och syntes svälla av säkerhet och sakkkunskap. Efter 5 minuter var grävlingen expedierad.
- Det där var inte ett riktigt gryt. Det var ett dagsgryt, sade de sakkunniga. Alltså var det en tillfällighet att någon var inne. Men visa oss ett ordentligt gryt, skall du få se.
- Ja, jag ville ju bara att taxarna skulle bli litet uppiggade först. Nu gå vi till det riktiga grytet.
Det befann sig alldeles i närheten. En eller två taxar släpptes in och inom ett par sekunder var slagsmålet i full gång. Även här hade mina gäster tur och inom kort small revolverskottet n:r 2 i en grytöppning.
- Nu gå vi till nästa gryt, förklarade jägarna, som började få blodad tand.
- Nehej, nu får ni inte skjuta mera. Jag behöver några själv att öva min egen tax på.
Jag vet inte om de trodde mig, men det är inte omöjligt. Och som jaktherre hade jag ju varit oklanderlig.
Själv fick jag aldrig skjuta någon grävling därhemma. Men jag har engång fått se en strid mellan en sådan och min utmärkta tax Schlupfer. Och det skådespelet uppvägde hundra lyckade skott. Det var mittpå dagen bredvid roten av ett kullbåst träd de båda kämparna röko ihop. Det blev en fäktning, som jag aldrig skall glömma. Jag lade ifrån mig bössan, tog fram skissboken och tecknade på ett par meters avstånd, sedan jag sagt till min dräng att ställa sig i pass ett stycke därifrån, ty det fanns ett hål i trädrotens jordflak och jag misstänkte att grävlingen skulle söka klara sig genom detta. Mycket riktigt! Efter ett utfall, värdigt en förstklassig fäktare gjorde grävlingen en formlig volt baklänges genom hålet och satte i väg åt det håll, där jag placerat drängen. Men denne befanns stå alldeles bredvid mig och betrakta striden med samma intresse. Jag förlät honom det. Det var vått i skogen med stora pölar efter ett långvarigt regn och bland dem förlorade taxen spåret. Jag minns hur det luktade grävling flera hundra meter åt det håll, där vi måst uppge jakten.
Men jag glömmer ju att det var bara om några
