Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stolta jaktminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOLTA JAKTMINNEN 101
skaft uppåt bergkonturen, som stod grå mot skogen
bakom den, medan Carlander nästan uteslutande
ägnade sin uppmärksamhet åt berggrunden, där han läste
som i en bok.
Plötsligt grep jag Carlander i armen, ty jag hade
fått syn på två öron, som klippte däruppe över
bergranden. Han såg upp och vi höjde ytterst långsamt våra
huvuden. Där stod en älgko och åt av kronan på ett
ungt träd. Bredvid henne stod kalven. Olödande av
iver betraktade vi varandra med frågor i ögonen.
— Jäklar anagga, att dä ska vara en ko! gnisslade
Carlander mellan tänderna. Hade Calle varit med
hade han inte kunnat låta bli att skjuta. Men di ä roliga
att se på. Nu ska vi försöka att komma dem så nära
som möjligt!
Och vi började krypa igen, noga begagnande oss
av terrängens ojämnheter.
Då brakade det i skogen bredvid. På 25 stegs
avstånd travade en ståtlig älgtjur fram emot oss. Rent
håll, icke en buske emellan. Jag reste mig upp och sköt
lugnt. Tjuren föll, träffad av ett högt bogskott. Han
slängde litet med huvudet och Carlander sprang fram
och gav honom ett sista skott.
— Tänk vad Calle ska bli avundsjuk!
Carlander tog fram kniven och berövade tjuren hans
nu obehövliga maskulinitet. Vi gingo till närmaste torp,
fingo ett par hästar och en flakvagn och reste i
triumf hem till Brunn, där Calle väcktes. Och han blev
verkligen klarvaken när han fick se hur väl vi begagnat
oss av hans tillåtelse att jaga utan hund. Calle, som
var så intensiv då det gällde älg, fick verkligen tårarna
i ögonen av avund. Men stolt var jag över min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
