En marsmorgon i slutet av 1890-talet vaknade ogifte, vid Trutkobbens fyr anställde fyrvaktaren Johan Emil Österlund antagligen bara av glädje över att vara fri från vakt ett helt dygn, ty han hade tjänstgjort för en sjuk kamrat, som nu tillfrisknat. Han gäspade, rörde om i sitt röda helskägg ett slag, sög snusdosan, som låg bakom den väldiga ejderdunskudden, lade in en mullbänk Swartzens extra prima och drog upp den blå rullgardinen, på vilken ett fartyg med bukigt råsegel och fladdrande vimplar hastade fram över ett blickstilla hav. Han såg ut genom fönstret. Ajaj! Isen hade kommit med nordosten, ett väldigt band, som sträckte sig åtminstone en mil till sjöss. Månne det var själ i isen? Inte på två år hade han ätit sällever. Det vattnade sig i hans mun inte bara av snuset. Och vädret var vackert. Solen hade nyss stigit upp och isen brann röd med blå skuggor i det ljuvliga morgonskenet.
Så lyssnade han. Dörren till köket stod halvöppen. Lugna andedrag med en aning om snarkning hördes därutifrån. Där sov hans gamla mamma, som skötte hans hushåll. Nittio år fyllda var hon och krokig som en käppkrycka, men där fanns ruter i gumman. Den satte sig ingen på näsan på, nej så jädrar och slå larm! Och Johan Emil älskade henne med en kärlek som icke kände några gränser. Sträng hade hon varit, men rättvis, och arbetat hade hon i sitt liv. Han visste icke av något styvare fruntimmer. Det var väl därför han icke hade gift sig. Ty en mor skall kunna och kunna lära sina barn tukt och seder. Han kom ihåg hur hon som änka gick i mannens byxor och storstövlar och letade strandvrak till bränsle och förtjänade en slant då hon fann något värdefullt. Hon hade varit fattigare än en lus på en flintskalle och svårt hade hon haft det. Men fick hon bara tre flundror på sina två nät, så räckte det till ett mål åt de tre ungarna medan hon själv doppade potatis i sillake och höll bordsskick med bön både före och efter måltiden. Stryk hade ungarna fått när de gjort något sattyg och måste själva skära enslyorna för bestraffningen. Men det hade blivit folk av dem alla. Och Johan Emil hade stigit till fyrvaktare, så han var på den ljusa sidan. Men han kände ändå samma med vördnad och fruktan blandade kärlek till gumman som han känt som barn. Och nu var han femtiofem år gammal med skägg och snus och uniform med vackra ränder och knappar på.
Österlund slängde sina rödhåriga ben över sängkanten, drog på de röda halvyllekalsongerna och gick ut i köket för att ordna med fyr i spiseln. Det var kallt så andedräkten syntes. Gumman vaknade.
- Jasså, ä du oppe, Johan Emil? Ja förstår inte att ja börjar bli så där morronsömni å mej. Annars brukar gammalt folk vakna i svinottan. Men du kan ju göra fyr, så ska ja sätta på kaffet.
- Isen har kommit, mamma, kanske ä dä själ i'n. Ja tar kikarn å går opp på berget.
- Ästu tokig, gosse, inte ska du väl ge dej ut i isen!
- Nånå, mamma, en får väl titta, dä drunknar en inte å!
- Toker! Ja di barna! När vi har mat! Trösta dej inte å gå ut i isen, ja bara säjer dä!
- Titta får en väl, dä kostar inget.
Och Österlund klev med sina bara väldiga fötter i sälskinnstofflorna, som stodo vid köksdörren, tog den gamla segelduksklädda skeppskikaren, gick ut på förstubron och spanade norr över. Inte en vindfläkt kändes. Isen låg dikt till skäret. Inga brunnar syntes. Men långt ute såg han en fläck som såg konstig ut. Den såg ut som jord i färgen, och han tyckte att något levde i den jorden. Det var nog en issäl, där sälarna ynglat. Joho - nu såg han tydligt! Isen var full av säl därute, fast det nog var ett vågstycke att söka sig dit. Men han såg svarta prickar mycket närmare land. Det var väl ensamma gamlor eller ståtar, som sovo och gonade sig i morgonsolen. Här fanns kött i havet, det var säkert.
Han gick in till gumman, huttrande i morgonkylan.
- Här är säl i isen, mamma, ja tar skridstången å ger mej ut, ni må skälla så mycke ni orkar. Men d'ä längesen ni åt blopannkaka, mamma, å sen ni doppade kokt sälmule i salt så flottet dröp om truten på er.
- Ja, ja säjer bara, vore du nåra år yngre, så skulle du få si, din ohering!
- Opp mä er nu å koka kaffe, mens ja laddar!
Johan Emil tog ned sin gamla sälbössa, en kvarts mansbörda, och började ladda. Han visste precis krutmåttet, skar bort kanterna på den hemmastöpta kulan av en tumändas kaliber, lindade in den i en skinnlapp och gick an med laddstocken, medan gumman barbent under sin stickade stubb smått morrande skakade kaffebrännaren över brasan. Det var fina bönor och doften fyllde snart stugan, försonande sonens brist på lydnad.
Kaffet dracks och gumman hällde själv en god finkelsup i sonens kopp, ty det hörde till på den tiden.
Österlund hade fått på sig kläderna med en vit skjorta överst och en vit fårskinnsmössa på skallen för att inte sticka av mot isen. Han hämtade skridstången i sjöboden och gav sig till havs.
Jag vet att jag går ur min berättelses ton då jag förklarar vad som menas med skridstång. Det är en skida, mycket längre, bredare och tjockare än en vanlig löpskida. På den ligger jägaren och tar sig fram på isen med hjälp av händer och fötter. Framtill finns en ställning för bössan och längst fram i spetsen sitter en fyrkantig bit vit segelduk med utkikshål i, genom vilket bössmynningen sticker ut. Sälen tror att det är en isbit, så länge han inte observerar dess annalkande. Den vitklädde skytten är gott dold bakom lappen. På det sättet kan man i mot- eller sidovind komma en säl ganska nära och inom skotthåll.
Utom bössan medförde Österlund yxa, sin goda harpun och dess lina, för det fall att sälen sårad skulle komma ned i någon brunn. Då gällde det att passa på och hugga till när han gick upp för att få luft, göra fast linan runt harpunskaftet och börja leka med det dykande villebrådet. Ty på is kan en man inte hålla in en sårad säl som dyker. Man måste ha harpunskaft av så gott material och sådan kaliber att man kan lägga det tvärsöver brunnen, om ens egna krafter icke räcka till.
Isen var dålig. Där fanns alla slags is - tallriksis, som bräcks och låter på långa håll i lugnt väder, is som såg ut som tusen buteljbottnar klos bredvid varandra, is som verkade stalaktiter och is som såg ut som hopsnärjda vita ormar. Det var inte lätt att gå på allt detta, och Österlund hade sina sälskinnspjäxor på för värmens skull, av gråsälsskinn, med späcket fastsittande på insidan och åtdragna med en tåt om vristen. Sådana duga bara i stark kyla. I tö bli de som en gröt och tranen går igenom dubbla ullstrumpor. Med sådana kan man förfrysa fötterna om det smäller till och blir kallt efter töväder och man inte hinner i land.
Men Österlund hade tagit kursen och gick efter solen. Där fanns inte mycket isskruvning att ta skydd av - och plötsligt såg han något svart mellan ett par isbitar inte alls långt borta. Han dök ögonblickligen ner. Här var isen jämn och han gjorde i ordning skridstången tyst och sakta, tog kurs och började hasa sig fram med fötter och händer. Stundom höjde han sig litet och såg över skridstångsseglets kant - mycket riktigt - där låg en själ och sov! Han såg visserligen varken huvud eller stjärt, men så mycket såg han att det var en stor en, en gammal ståte med späck för många riksdaler, om allt var som det skulle vara. Han fortsatte med ögonen på skaft genom skotthålet. Märkvärdigt i alla fall att själen inte tittade sig omkring ibland. Men solen gassade så skönt och han sov som en gammal fet kyrkoherde som har hjälppräst.
Nu var Österlund närapå inom kulhåll. Han höjde sig så sakta - han vågade till och med ställa sig på knäna - ståten låg orörlig - och långt borta såg han ett myller av sälar på det jordfärgade iskälet han observerat genom kikarn. Men nu såg han också att där blivit en yppna med blått vatten strax bredvid.
Nu var han inom skotthåll. Han kände sin bössa och kände sig själv. Han hade satt kula i kula på femtio steg engång, när de haft kalas på Trutkobben och i fyllan och villan velat visa sin bössas utmärkta egenskaper - för att inte tala om den egna nykterheten - så nog kunde han klara den här saken.
Nej - nu vågade han inte krypa längre. Det blev tallriksis och det började klinga av kanterna, som bräcktes. Nu tog han sikte i Guds namn - noga och väl - och brakade loss.
Sälen rörde sig icke. Men skottet ekade förfärande utöver vidderna. Han reste sig upp. Sälen låg kvar. Men därborta på det bruna flaket blev det ett liv. Hundra sälar störtade sig i havet.
Österlund sprang fram till sin säl. Men sälen var ingen säl. Det var en tunna, stor som ett fotogenfat, eller större, infrusen i isen. Men den såg även på nära håll ut som rundningen av en fet gråsäl, som sover djupt och lugnt i solgasset. Kulan satt där emellertid - mitt i tunnan. Han tittade i kulhålet. Det såg ut som späck innanför. Österlund tog fram kniven och fick fram en bit av innehållet, luktade, smakade, smackade. Och så satte han sig på isen och såg fruktansvärt enfaldig ut. Fatet innehöll vax.
*
Österlunds första känsla var besvikelse. Han hade velat ha en säl. Men medan han fortfarande satt på isen och övertänkte sin ställning, fann han att ett vaxfat på bortåt 200 kilo - och hans beräkning var inte alls dum - var mycket mera värt än en säl. Samtidigt beräknade han, att man från fyren observerat hans jaktutflykt. Han var icke väl sedd av en ung glop till fyrbiträde. Alltså måste han anmäla sitt fynd och låta det komma på tullauktion. Vid en auktion på denna långt från all ära och redlighet belägna fyrplats var det icke troligt att många skulle bjuda över honom, om han ville ha sitt rättfångna byte själv. Alltså fanns här möjligheter till förtjänst. Han började hugga loss fatet, och med klokt användande av skridstång och harpunlina fick han efter mycket besvär upp det på isen. Det blev ett hårt arbete, och först i skymningen hade han vaxet i sin sjöbod. Hans mamma skällde och kokade kaffe, medan han gjorde överslag och beräkningar. Han fann att det var klokast att resa till Stockholm och själv sälja vaxet. Hans semester skulle infalla i juni. Han hade icke varit i Stockholm sedan han på skonaren Blixten som femton års pojke skickats i land några gånger under detta stolta fartygs uppehåll i huvudstaden för att köpa mat. Och misslyckats. Och fått stryk av kocken och styrman och kapten. Hans minnen från stan voro alltså icke vidare ljuva. Men nu var han en statens tjänsteman med lön och semester på fjorton dagar. Alltså skulle han resa dit och göra en affär på samma gång som han för engångs skull i sitt liv ville roa sig.
*
Hans vax var fint. Han fick betala det på tullauktionen med ganska dyra pengar. Det var ryskt vax - ty en tullnär kunde avläsa de bokstäver som prydde fatet. Ryssarna producera mycket vax för ljus i sina kyrkor och det här var kyrkvax, det svor tullmannen på. Fatet var värt en förmögenhet och Österlund hade fått det för billigt. Men nu skulle han inte vara dum, när han kom till stan. Han skulle hålla på vaxet i det längsta och inte låta lura sig. Ty Stockholm var fullt av bovar och rackare, som begagnade sig av okunnigheten hos en man, som egentligen aldrig sett något annat än Trutkobben, fast han hunnit till den mogna åldern av femtiofem år.
*
Värst var det för Österlund att skiljas från sin mamma. Men han tog löfte av den övriga fyrbetjäningen att hon skulle få daglig tillsyn - kafferep var dag och besök flera gånger om dan. Han skulle köpa presenter åt gumman. En äkta schal skulle hon ha och en hatt, lika vacker och vackrare än den som lotskaptenens fru hade haft när hon kom till Trutkobben i somras. Och så skulle hon få en käpp med silverkrycka på i stället för hasselpåken hon gick omkring och stötte med. Och en brosch och en ny psalmbok. Ty Österlund hade lagt av litet pengar under årens lopp. Supit litet hade han ju, men brännvinet gör ingen statstjänare fattig, ty det är billigt. För resten hade gumman haft hand om kaggen och egentligen bara serverat den obligatoriska morgonkasken, som en karl behöver. Och han skulle ju vara borta bara fjorton dar.
Österlund reste med lotskuttern, som varje månad kom till Trutkobben med fotogen och post och mat och alla nödvändigheter. Hans vaxtunna stod fint surrad på backen och på densamma satt han själv med oro i hjärtat för mamma men med nyfiken glädje vid tanken på huvudstadens härlighet och den stora affär han skulle göra. I en nysydd ficka på västens insida hade han sin välförsedda plånbok. Han var klädd i uniform och såg vederhäftig och sjövild ut med sitt stora röda skägg och sina sjöblå ögon. Mamma hade virkat muddar åt honom med blå och röda kanter. Sådana begagnades i hennes ungdom till helgdagsdräkt. De gjorde sig icke riktigt bra till uniformen. Men mamma hade gjort dem och därför fingo de sitta kvar.
*
Österlund kom till Stockholm, fick sin vaxtunna lämpad i land och fraktad till ett magasin vid Rosenvik. Själv fick han bo ombord på lotskuttern tillsvidare, och nu gav han sig ut i världsvimlet.
Stockholm var nytt för honom. Han var gammal ungkarl och hade - kan man säga - hittills bara hängt sin mamma i kjolarna. Nu kom storstaden med alla farligheter och lockelser och grep honom som en tusenarmad polyp. Han behövde inte länge gå ensam. På Skeppsbron, vid Sjöbergs plan, på Söder och på Djurgården träffade han bekanta, som besökt Trutkobben och varit hans gäster. Han träffade gamla skeppskamrater - somliga som sjåade och somliga som hållit sig uppe - och han umgicks med dem. Men han svinade inte ner sig, ty han hade aktning för sin uniform, den han ständigt bar. Men festade gjorde han. Han gick på Mässingsstången och Freden och Vega och åt stora biffstekar med mycket lök och tog stora supar. Och mitt i hans röda skägg stod dagen i ända ett stort leende - han var i Paradiset! Men om kvällarna, när han kommit ombord på lotskuttern, låg han och snyftade och tänkte på sin nittioåriga mamma, som ännu inte fått silverkryckkäppen och den äkta schalen. Han försökte göra affär med sitt vax, men ansåg sig alltid underbjuden. Kamrater försökte narra honom, och det genomskådade han. Han gick till apotek, till kemiska fabriker, men alla underbjödo, och snart skulle lotskuttern gå. Då måste han ta in på hotell. Och han hade hört att alla hotell drällde av löss och väggskäktor. Det passade honom inte, ty han var ren och fin och hade en uniform, som var mycket styvare och betydelsefullare än någon annan. Den var lotsverkets, och den fick han inte smutsa ner. Hur kunde man tänka sig sjöfolk utan fyrar och utan folk som vaktade och ansvarade för dem? Nehej! Stockholm passade honom inte. Det var en djävla stad. Men vaxet? Han gav fan i vaxet. Det skulle han ta med sig hem igen och göra julgransljus åt mamma av. Och ingen käring på hela jorden skulle få en sådan illumination som hans mamma.
Lotskuttern stannade. Han behövde inte bo på lusiga hotell. Han tackade Gud och gick ut och köpte schalen och broschen åt sin gamla mamma, när han fått reda på faktum.
Äntligen kom sista dagen av hans Stockholmshärjning. Under semestern hade han lärt sig staden något så när, men han var fortfarande den naive femtiofemårige pojken, som i hela vida världen bara hade sin nittioåriga mamma att lita på. Utan henne var han rotlös och hjälplös. Han hade fått många bekanta i staden, ty han var glad och kvick och barnslig. Och nu skulle han avfestas en trappa upp på källaren Freden. Det var glatt och trevligt stoj och lustiga historier. Där trivdes skeppare och styrmän och lotsar och skärgårdsfolk. Jag själv har inte lärt mig så mycket av skärgårdsliv och sjöliv som i övre våningen på källaren Freden på den tiden.
Och Österlund bjöd på sexa, som det hette. Han skulle ta avsked av stan och aldrig komma tillbaka, ty han skulle gå i tjänst igen och aldrig ta semester mer. Han blev så fruktansvärt berusad, att när han efteråt mådde illa, lät det som när ett par björnar para sig.
När han morgonen därpå gick ut i stan och dillade, kom han till Kungsträdgården och upptäckte Panoptikon, som då var ganska nytt. Jag tror det öppnades år 1889.
Österlund dök ögonblickligen in i Panoptikon och blev på grund av sitt morgontillstånd fruktansvärt gripen av dess härlighet. Hela dess tanke, dess innebörd var något absolut nytt för honom, nytt och idéväckande. När han övertygat sig om att dess invånare icke voro levande utan bara modellerade i vax och uppstoppade - vilket han efter åtskilliga försök till vänligt närmande tämligen snart insåg, fick han en idé, och en lysande sådan. Hans gamla mamma var alltid det centrala i hans psyke. Han förstod att han här måste föreviga minnet av sin mor, det styvaste fruntimmer han någonsin träffat. Efter åtskilligt sökande mötte han en tjänande syster, vilken han frågade efter vägen till direktören för anstalten. Han blev visad in i ett rum, där en allvarsam och bredspårig man satt vid ett skrivbord. På svenskt ämbetsmannasätt såg han avskräckande och ogemytlig ut.
- Ursäkta, sade Österlund, skulle det vara möjligt att få in en människa här på Panoptikum - det vill säga - inte som levande utan som bild - och vad skulle det kosta?
- Vem är herrn? frågade den dystre ämbetsmannen.
- Mitt namn är Österlund, fyrvaktare på Trutkobbens fyr i Östersjön. Skulle det inte vara möjligt att få in mamma här?
Ämbetsmannen fixerade Österlund och rynkade sina byråkratiska ögonbryn.
- Tja, det beror på, vad det varit för en kvinna och vilken hennes livsgärning varit. Har en människa till exempel idkat stor och avsevärd välgörenhet ...
- Ja, det har hon, direktörn! Jag vet ingen som har gjort mej så mycke gott i livet ...
- Ni missförstår mig, herr Österlund! Jag menar, om hon donerat avsevärda summor till välgörande ändamål ...
- Nej, det har hon inte, direktörn, för hon har aldrig haft nåra pengar ...
- Eller om hon på annat sätt utmärkt sig ...
- Ja, hygglig har hon varit hela sitt liv och släpat och slitit ...
- Ja, men förstår herr Österlund, hit kan endast komma bilderna av människor, som på ett eller annat sätt i hög grad skilt sig från andra genom sitt liv, sina handlingar. Till exempel kungar, härförare, diplomater - tja, till och med stora brottslingar, mördare, tjuvar ...
- Direktörn, stulit har mamma inte!
- Jaså, men vad är det då för märkvärdigt med henne? Har hon inte utövat stor välgörenhet med svindlande summor eller varit en stor brottsling, så förstår jag inte varför hon skulle vara berättigad att komma hit som bild.
- Jo, si hon är så förfärligt gammal!
Österlund svettades.
- Hur gammal är hon?
- Mamma är nittio år. Det räcker väl?
- Nittio år än ingen ålder för Svenska Panoptikon. Vore hon etthundrafemton eller etthundratjugu år gammal, skulle hon möjligen vara mogen.
- Ja, men så har hon varit så förfärligt fattig och bott ensam i en stuga på Trutkobben så förfärligt många år och fostrat opp tre barn utan ett öre och arbetat värre än något fruntimmer i Sverige.
- Det hjälper inte, herr Österlund. Adjö, herr Österlund!
- Ja, adjö då, direktörn, och jag får be så mycket om ursäkt för att jag upptagit direktörns dyrbara tid!
Österlund gick dyster i hågen ned på gatan. Han kunde inte begripa att en kvinna av hans mammas kvalitet icke skulle vara värdig att införlivas med detta galleri av storheter. Ty för honom var hon mycket finare än hela bunten. Han förstod inte den kalla och praktiska affärsmässigheten hos direktören i Panoptikon. Utan hjärta, utan förståelse.
Han gick stirrande i gatan nedåt gamla Dramaten. Men plötsligt stannade han och hans ansikte lystes upp av ett inre sken. Han hade fått en idé och trodde sig förstå Panoptikon, dess direktör och alla de svårigheter, med vilka en nystartad affär måste laborera.
Han gick tillbaka, knackade på och blev ånyo insläppt till direktören. Han hade erinrat sig sitt fortfarande osålda vax och sade:
- Ursäkta direktörn, att jag ännu engång tar opp direktörns dyrbara tid, men jag kom att tänka på en sak. Kanske herrarna inte har tillräckligt med vax? I så fall har jag, bara jag kan få in mamma! Men jag vill säga direktörn: stulit har hon inte!
På kvällen gick lotskuttern med Österlund, vaxet, schalen, broschen och
åtskilliga ton erfarenheter tillbaka till Trutkobbens fyr. Österlund
hade fått nog av Stockholm.
