Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt politiska läge - Mellan Varangerfjord och Nedre Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLAN VARANGERFJORD OCH NEDRE DONAU 7
För den gången — ty något mer än ett uppskof
torde man i allmänhet på den tiden, äfven utom
Ryssland, ej ha sett i deras återgång under sultanens
herradöme. Men nu, hur förändrad har ej ställningen blifvit
från 1812 till 1878, Berlinkongressens år! Det så länge
påräknade bytet är ej längre för Ryssland något byte att
komma och taga och låta till sig afträdas af storherren
mot det att denne får sitt återstående rikes existens på
obestämd tid prolongerad. Arbetande sig upp ur det
förfall hvari århundraden af orientalisk despotism försatt
den, reser sig nu en i det romerska kejsardömets andra
århundrade grundlagd nationalitet, hvars antal millioner
människor ej är ringa när man till dem räknar de
rumänier som ännu sucka under madjarernas halfasiatiska
våldsregemente.
Hvad man i århundradets början väl har ansett för
ett provisorium, det har blifvit definitivt, så definitivt man
öfver hufvud vågar nämna sådana ting. En återuppväckt
nation får lefva sitt eget lif i stället för att kastas mellan
den kulturfientliga ryska despotismens kvarnstenar.
Sverige och Finland ha i århundradets början släppt
till det pris för hvilket åt Donaufurstendömena förlänades
den sedermera så lyckosamt förlängda fristen.
Detta var första akten af dramat »Mellan
Varangerfjord och nedre Donau».
II.
Vi öfvergå nu till skådespelets andra akt, skild från
den första genom en tidrymd af omkring 40 år, dock ej
alldeles fullständigt, såsom vi strax skola se.
Efter eröfringen af Finland och efter Åbomötet 1812,
där visshet vanns att ostörd få behålla rofvet i utbyte
mot en dynastisk vänskapsförbindelse, kunde det länge
synas som hade den ryska politiken ej i sikte något
vidare framträngande 1 nordväst. Under de tre, fyra
närmaste decennierna behåller den sin marschriktning mot
nedre Donau och Konstantinopel. Dit attraheras dess
blick alljämt intill midten af århundradet. Härom vittna
det krig mot Turkiet som slutades genom freden i
Adrianopel 1829 — traktaten i Hunkiar Iskelessi 1833, som
under bundsförvantskapets form och sken gjorde Porten
till Rysslands vasall — Nikolaus” politik att i den
orientaliska frågan söka samförstånd och samverkan med
England och isolera Frankrike under det sista stadiet (1840—
1841) af konflikten mellan sultanen och den väldige
paschan i Egypten Mehemet Ali — samt slutligen tsarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
