Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt politiska läge - Mellan Varangerfjord och Nedre Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 ADOLF HEDIN
besök i London försommaren 1844 och då yppade planer
mot Turkiet. Tsarens besök 1 Englands hufvudstad
orsakade diplomaterna mycket hufvudbry. Om hans då
röjda afsikter att i förening med England planera ett
arfskifte efter den makt han redan då betecknade som
»döende» har man sedermera erhållit kännedom dels genom
det ryktbara »memorandum», däri Nesselrode fick
utveckla tsarens åsikter och som tio år senare i en Blå bok
offentliggjordes jämte hans samtal år 1853 med engelska
sändebudet i Petersburg, sir Hamilton Seymour, om »den
sjuke mannen», dels genom redogörelsen i läkaren
diplomaten baron von Stockmars »Denkwürdigkeiten» om
tsarens samtal år 1844 med lord Aberdeen och sir
Robert Peel.
Då man af det anförda ser hur konstant den ryska
politiken intill midten af 1840-talet synes ha riktat sin
uppmärksamhet söderut, mot Medelhafvet, kan man ha
någon anledning att draga den slutsatsen att den under
samma tidrymd ej hade något vidare framträngande åt
nordväst i sikte. Och detta antagande kunde möjligen
stärkas däraf att först efter 1844, som är på samma gång
det misslyckade Londonbesökets år och den trofaste
bundsförvanten Carl Johans dödsår, den ryska politiken
veterligen förnyar sin aktion i syfte att på Skandinaviens
bebekostnad närma sig till Västerhafvet. Man kan tänka
sig att tsaren först efter Carl Johans frånfälle kände sig
befriad från den vänskapsförpliktelse han öfvertagit som
ett måhända oneröst arf från sin företrädare och att han
så mycket hellre fann sig äga fria händer mot Carl Johans
efterträdare som denne dels skämt ut sig genom
reformvänliga åsikter, dels ej dröjde att lägga i dagen sina
sympatier för den i Petersburg förhatliga skandinavismen, som
Carl Johan genom ett diplomatiskt cirkulär afsvurit.
Emellertid är det blott en gissning att inga ryska planer
på en maktutvidgning åt nordväst röjde sig under de fyra
årtiondena från freden i Fredrikshamn till midten af
årbundradet. Det är ju alltför möjligt att i de
diplomatiska arkiven förvaras intyg om motsatsen.
Och i alla händelser är det ej vågadt att antaga att
sådana afsikter kanske blott hvilade i en diplomatisk
slummer — lättsöfda, men härmande den djupaste ro.
Att de skulle vara glömda och öfvergifna gifves så mycket
mindre skäl att tro som de blott fem år efter förlusten
af Finland väckts af den man som, ehuru ännu i en
tronföljares ställning, enväldigt behärskade vår utrikespolitik.
Denna utomordentliga kasus har, oss veterligen, blifvit
bekant först för ett halft årtionde sedan. Under sina
endast af kejsar Alexander, och det med tvifvelaktig upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
