Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig neutralitet - Ständig neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 ADOLF HEDIN
att de skulle hafva åsidosatt de skäl, ehuru af den
viktigaste militäriska art, som talade för genomtåget, ty »äfven
den minsta stat, så länge den är mäktig af oafhängiga
beslut, får ej med våld begränsas i valet af sina politiska
åtgärder, och om den, vid en strid mellan mäktigare
grannar, förklarat sitt område för neutralt, skulle hvarje
kränkning af detsamma vara en rättsvidrig handling».
Såsom motsvarighet mot en oomtvistlig rätt, hafva
Congo-aktens undertecknare förpliktat sig att, när en
makt, som inom Congo-området utöfvar suveränitets- eller
protektoratsmyndighet, begagnar sin rätt att förklara sig
neutral, respektera neutraliteten så länge de skyldigheter,
den innebär, iakttagas (art. 10). Och denna erkända
förpliktelse är enahanda, vare sig att neutralitetsförklaringen
afser permanent eller tillfällig neutralitet. Konventionens
text gör ingen åtskillnad, och Berlinkonferensens protokoll
bekräfta att någon sådan ej afsetts.
Att proklamera vår neutralitet såsom permanent, ej
som hittills blott tillfällig, kungjord vid ett krigsutbrott,
utan såsom en oföränderlig, af regering och folk antagen
princip, för att därmed afskära alla främmande
beräkningar och intriger och undanrödja alla anledningar till
farhågor å ett, till anspråk om bundsförvantskap å ett
annat håll; det tillkommer oss själfva. Intet steg bör
tagas, som läte sig uttydas såsom tvekan om vår egen
ostridiga rätt, eller såsom en ansökan om andras lof, hvilket
är öfverflödigt och, då det kan göras beroende af villkor,
farligt. Af stormaktsinblandning hafva vi haft tillräckligt,
för att ej själfva öppna dörren därför. Karl Johan, 1 sitt
sista trontal den 16 juni 1841, antydde offentligt hvad
han tidigare endast låtit komma till hemliga utskotts
kännedom, i det han yttrade: »Rikets ständer år 1829,
upplyste om de anslag, som varit riktade mot de från år
1809 utgångna statsskick, erkände styrelsens förtjänst om
fäderneslandet.> Och långt därförut hade han till franska
sändebudet i Stockholm uttalat sin glädje öfver
Julirevolutionen, som bröt den heliga alliansens odrägliga
interventionspolitik.
Äfven utan någon inbjudning till stormakterna att
tillägna sig en kontroll öfver de mindre staterna,
förefinnes den benägenheten hos de förre också i närvarande
tid. Om hur föreställningssättet kan vänjas vid att
betrakta deras förmynderskap såsom behörigt, såsom
rättsligen grundadt, därom må ett anmärkningsvärdt vittnesbörd
anföras. I den nyaste tysk-akademiska läroboken i
folkrätt går författaren ända därhän att påstå, att den
kulturstaternas samfällighet, hvilken han vill hafva ansedd för
folkrättens lagstiftande, dömande och verkställande makt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
