Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig neutralitet - Fredsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÄNDIG NEUTRALITET 87
heten af krigets ultima ratio ännu ej blifvit undanröjd —
det är fredstillståndets representanter som äga att
bestämma innehållet af och gränserna för krigets nödvändiga
onda och den s. k. krigets rätt, således de inskränkningar,
som de fredsförande staterna medgifva i sin regelbundna
handlingsfrihet, sådan denna successivt sedvanemässigt,
eller genom aftal är vorden vid ett visst skede av
civiliserade samhällens ömsesidiga beröring. Ännu är tyvärr
öfvermakten ofantlig hos dem, som med våld upphöja
våldets grundsatser till regeln, från hvilkas oinskränkta
tillämpning de åt de fredsförande staternas ännu långt
underlägsna svaghet medgifva några undantag från hvad de
kalla sin och krigets rätt.
Är nu detta någonting alldeles nytt, förut aldrig
insedt, skulle man aldrig förr hafva förstått, att likasom det
icke är de individuella våldsverkarna som äga att skrifva
samhällenas inre lag, det icke heller bör vara de
kollektiva våldsverkarna som skrifva den internationella lagen?
Nej, detta var ej nytt, och jag hade beredt mig att därom
erinra 1 en skrift af folkrättsligt innehåll, då jag fann att
Ernest Nys, professor vid universitetet i Bruxelles också
lagt märke till och gjort rättvisa åt denna stora förtjänst
i en dansk vetenskapsmans numera tyvärr föga kända
arbete om de neutralas. rätt, som utgör ett af de yppersta
bidragen till folkrättens utveckling.
Det är Hübner: De la saisie des båtiments neutres,
1—2 à la Haay, MDCCCIX, som uttalat fredsrättens stora
grundsats; och det är i Etudes de droit international et
de droit politique (1896, 1901) som Hübners förtjänst
framhålles (II, 87).
Hvad de skandinaviska staternas, isynnerhet Danmarks,
kamp för rätten har varit, det är inskrifvet i den allmänna
historien. Ännu i dag finnas de som icke äro helt
förhärdade, när 1801 och 1807 nämnas; och man märker i
De Martens artikel, att hos honom vibrerar något af den
känsla som kejsar Alexander I gaf luft åt med anledning
af det Nelsonska rånöfverfallet (Traités, XI, 9). Men det
skadar ej att också hafva i minne, hvad skandinaviska
författare uträttat i folkrättsvetenskapen.
Det brutalaste uttrycket af den engelska våldspolitik,
som förnekade alla andra folk all fredsrätt när England
förde krig, härrör från ett ögonblick då det hade största
behof af Rysslands bistånd, men likväl vägrade att
eftergifva en hårsmån af sin sjöröfvarepolitik.
När i slutet af 1813 förberedande underhandlingar
mellan Ryssland och England inleddes i London med
hänsyn till den blifvande kongress, som efter Napoleons
nu med visshet förutsedda fall skulle ordna Europas förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
