Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Försvarsfrågans öden i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 ADOLF HEDIN
dittills gällande stadgandena om beväringens möten m. m.
Regeringen hade nu den ljusa idén att, såsom basis
för kommitténs arbete, uppställa den principen, att
blott 10,000 man borde inkallas inom hvardera af de
två beväringsklasser, hvilkas öfning under 15 dagar
hvardera riksdagen medgifvit. Det var denna 1859 års
kommitté, som tilltrodde sig att icke blott förklara den 1812,
efter mycken strid, medgifna legningsrätten för en
»nödvändighet», utan också hitta på ett nytt nödvändigt
undantag från värnplikten, nämligen rätt att genom en afgift till
staten friköpa sig från öfningarna 1 fredstid! Denna
vackra reaktionära tanke fick strax därpå ett lämpligt
svar i och genom den 1860 börjande, och snart till hela
landet utsträckta skarpskytterörelsen: 1864 räknade de
frivilliga kårerna 40,000 medlemmar. Men icke ens detta
förmådde öppna ögonen på den tidens i militära
angelägenheter ledande män, bland andra konung Carl den
XV, eller blåsa bort deras rokokoidéer. Den s. k. stora
landtförsvarskommittén 1861—65 föreslog, att
beväringsklassernas antal skulle ökas från 5 till 10, och att
fjärdedelen af beväringen, uttagen dels på frivillighetens väg,
dels vid behof genom lottning, skulle öfvas 107, återstoden
30 dagar. Men den k. proposition, som framlades för
sista ståndsriksdagen 1865, befriade de tre fjärdedelarna
af beväringen från all öfning i fredstid. Nu uppstod det
häftiga rop om blodslottning, för hvilket den kungliga
propositionen föll i ett ögonblick, då ett mindre dåraktigt
förslag — uppburet af Sveriges dittills och hittills enda
populära och inflytelserika ministär, den första De Geerska,
som förde representationsreformen till seger — skulle
kunnat genomdrifvas.
Hur var det möjligt att komma fram med ett sådant
förslag vid en tidpunkt, då folket ändtligen vaknat upp
till känsla af den plikt, hvilken B. von Platen 1809
omtalat såsom följande med »svenskmannarätt» — »den
ovillkorliga och oundvikliga skyldigheten att försvara svenska
fosterjorden»? I ett ögonblick, då vederbörande själfva
sade sig hafva lärt af tidens händelser, att den europeiska
freden var osäker, sade sig inse att vårt försvar behöfde
en väsentlig förbättring? I ett ögonblick, då hela nationen
led af förödmjukelsen att hafva under vanmäktig klagan
åsett stamförvanters kamp, till hvilka löften om hjälp
voro gifna, de där återtagits eller eluderats, när faran
kom? Det var möjligt därför, att rokokomilitarismens
traditioner ännu ej voro utrotade, traditionerna från den
tid, hvilken jag här ofvan betecknat såsom den förment
eviga fredens, paradexercisens, lustlägrens och den djupt
förfallna officersbildningens. Konung Carl XV kan gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
