Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Försvarsfrågans öden i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 ADOLF HEDIN
andra, att man har rätt; och ju längre detta fortsättes,
blir det för flertalet människor mer och mer omöjligt att
erkänna sitt misstag och vända om. Häraf begagnade sig
de, som i Riksdagen blott gjorde personlig politik. H. ex.
statsministern hade — jag erkänner detta gärna till hans
heder, om utmärkelsen än icke är stor — han hade
under 1871 års lagtima riksdag verkligen vacklat, han
hade stått vid en skiljoväg, och han hade besinnat sig en
stund, innan han å corps perdu följde sitt parti. Kanske
hade en inre röst både påmint honom, huru han den 7
december 1865 spådde, att representationsreformen skulle
bringa »ofred och olycka öfver ett älskadt fädernesland>,
och frågat honom, om det verkligen var den »glödande
fosterlandskärlek» han då berömt sig af, som inspirerade
hans förbittrade motstånd mot en regering, hvilken gång
på gång vädjade till Riksdagen, att den skulle förhjälpa
landet ur dess skymfliga och olycksbådande försvarslöshet.
Jag vet, att han tvekade — men han öfvervann sin tvekan.
Det gällde att uppoffra den nominella chefsplatsen bland
landtmännen och ordförandeskapet i statsutskottet, att
stiga ned från denna höjd — som för betraktaren på
afstånd såg ut för långt mer, än den var — stiga ned bland
minoriteten, icke längre vara fruktansvärd för regeringen,
kämpa med starka skäl i stället för talrika voteringssedlar,
kanske riskera sitt omval ett år därefter, kort sagdt,
öfvergifva den konstgjorda position, från hvilken taburetten
skulle tagas, om ej just med storm, så genom
öfverraskning i nattens mörker. Ty därom kunde intet tvifvel råda,
att landtmannapartiet vid första otrohet skulle kasta honom
öfver bord. Han valde nihilismen. Jag bör rättvisligen
tillägga, att andra ledamöter af det forna riddarhuset
gjorde samma val för ett mindre pris, än det som hägrade
för grefve Posses syn. Friherre Knut Filip Bonde —
kvasidiplomaten från Krimkrigets tid, f. d. pretendenten
till ministerposten i Paris, stoltserande med sin
härstamning från konung Karl Knutson — stod upp i Andra
kammaren vid lagtima riksdagen 1871 för att i två, tre ord
gifva till känna, att han skulle gå med nihilisterna: och han
hade dock blott att rädda en af partiets nåd honom
förlänad plats i konstitutionsutskottet, hvarken mer eller
mindre, och det var ju icke mycket. På mer än en af
det forna riddarhusets män passar det ordet in, som på
franska revolutionens tid hade en vidsträckt tillämpning:
d’autant plus jacobin qu’il avait été marquis. Ville man
från denna synpunkt studera den svenska adelns nyaste
historia, så skulle man kunna foga ett intressant
tilläggskapitel till d:r Kleines statistiska verk Der Verfall der
Adelsgeschlechter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
