Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Revision af krigslagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 221
att närmare förena dessa avtonoma organisationer
karaktäriserar öfvergången till nyare tiden, och häri fick den
nyare monarkien sin egentliga uppgift. Likasom den egna
domsrätten, hvilkens princip uttryckes i formeln dom af
likar, var för alla dessa stånd och korporationer ett
hufvudsakligt intresse, så blef det ock för statsmaktens
centraliseringsarbete en hufvudsak, på en gång mål och
medel, att lägga alla statsborgare under en lag och en
rättskipning.
Medeltidens stånds- och klass-, dess korporations-
och skråväsende, dess befästade, sig själfva administrerande
städer, dess provinser med egen representation och
lagstiftning blefvo just därför småstater, som sörjde för sig själfva,
emedan det ej fanns någon öfver dem sig höjande statsmakt,
som på samma gång skyddade dem och tillika tyglade deras
egenrådighet. Tidsförhållandenas kraf framkallade därför
helt naturligt dessa organisationer. Annorledes än i likars
dom ansåg man rättvisa otänkbar. När sedermera den
centraliserande statsmakten började att bedrifva sitt värf,
kunde det ej ske annat än under kamp med, på
bekostnad af dessa medeltidsorganismer, hvilkas behöflighet och
relativa berättigande för sin tid icke kunna förnekas.
Men nu inträffade det, som i slika fall alltid upprepas:
långvarig kamp mellan gammalt och nytt. Det gamla
hade kraftfulla, ihärdiga och skickliga försvarare, som af
verklig öfvertygelse gingo i striden. Såsom alltid hade
också fördom och enskild eller klassegennytta sitt intresse
att bevaka i det gamlas upprätthållande. Vissa af dessa
formationer höllo sig långt in i nyare tiden, och vårt
militäriska ståndsväsende — ett alster af indelningsverket
— börjar till och med först då. Krigsbefälet höll på att
blifva ett femte riksstånd. Såsom ett bihang till adeln
infann det sig vid riksdagarna ända till 1778, uteslutande
för att besörja sina ekonomiska intressen. När för
omkring 80 år sedan hos oss första gången ifrågasattes att
beröfva våra universitet deras domsrätt, sågo akademiska
vederbörande däri ett det vådligaste attentat, och ännu
vid midten af förra århundradet förfäktades bibehållandet
af den akademiska jurisdiktionen i namn af den gamla
principen »likars dom öfver likar». Universiteten voro
typiska medeltidsskapelser i den här ofvan angifna
betydelsen af avtonoma korporationer, för hvilka den egna
domsrätten utan allt tvifvel ursprungligen och länge nog
hade sitt fulla berättigande och sin stora betydelse.
Sedermera är den vorden en abnormitet, som förmodligen nu
ingen saknar. Men under det att i det stora hela det
moderna samhällets tanke — en lag, en rättskipning för
alla — vunnit en oändligt välsignelsebringande seger, spöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
