Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Utrikesärendenas behandling
- De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 ADOLF HEDIN
gångstid — det monarkiska enväldets tidehvarf — som
man söker vidmakthålla under i öfrigt väsentligen
förändrade omständigheter.
& *
*
Det var i hufvudsaklig mån under befattning med
just utrikespolitiska angelägenheter, som svenska
Riksdagen växte upp till den betydenhet och makt, den hade
nått, när Karl XI:s envälde afbröt denna utveckling. Sedan
enväldet bragt landet nära sin undergång, trädde
Riksdagen åter fram på skådeplatsen med ökad styrka äfven
i nämnda hänseende. Om man förebrår Frihetstidens
regerande ständer tvenne krig under ett halft århundrade,
det ena visserligen olyckligt, det andra alltför obetydligt
för att kunna omtalas såsom någon synnerlig riksolycka,
så hafva likväl den tidens maktägande därigenom
förbrutit sig i blott ringa mån, i jämförelse med Karl XII
strax förut och Gustaf IV Adolf kort därefter. Man plägar
upprepa, såsom en laga kraftvunnen dom öfver
Frihetstidens statsskick och politik Geijers ord om finska kriget
1741—1743, att »regeringssättet hade planterat sin svaghet
midt i lägret>. Men Geijers sentenser äro icke alla
evangelii ord, och om man tror, att denna träffar Frihetstidens
statsskick och krigföring därför, att det förra var
republikanskt, därför att rikets ständer behärskade landets
utrikespolitik, så tager man ömkligen fel. Under den enväldige
Ludvig XV förde Frankrike (1755—1763) det mest
skymfligt olyckliga krig, som franska historien förtäljer om
före den enväldige Napoleon III:s krig mot Tyskland. Och
med de svenska fredssluten efter Karl XII:s död och
Gustaf IV Adolfs afsättning lär man väl ej böra
sammanlikna dem i Åbo och Hamburg.
Kanske borde man också icke glömma i Sverige, att
det är frånvaron af en folkmeningens och folkviljans
bestämmande inflytelse å utrikespolitiken, saknaden af
garantier mot kunglig egenvilja, som utgjorde grunden till
Sveriges statshvälfningar 1718, 1789, 1809.
»Af den kloka skötseln af våra utrikesangelägenheter»
— yttrade en gång Disraeli i underhuset — »beror fred
eller krig, beror det lugn, som idoghetens sträfvanden
kräfva, beror beloppet af den skatt, som måste uttagas i
detta land. Genom ett enda fel i ledningen af dessa
angelägenheter kan den bäst beräknade finansplan
förstöras i ett enda ögonblick.»
Månne det förbåller sig så, att detta väl må gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 26 01:04:38 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/adhedin2/0272.html
