Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikesärendenas behandling - De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESÄRENDENAS BEHANDLING 269
Europa, gagnat Danmarks sak, är det utan tvifvel han,
som i detta fall råkat ut för en villfarelse. Det lär i
sådant hänseende vara tillräckligt att erinra därom, att
det var i tillit till att äfven Sverige-Norge delade tanken
om en solidaritet i Nordens sak, som planen lades att
upptaga den eventuella kampen med Tyskland och som
försvaret knöts till Dannevirke; att det var i tillit härtill
och efter samråd med den svensk-norska regeringen, som
det afgörande svaret till tyska förbundet den 27 augusti
blef uppsatt, och att tron härpå var en medverkande
orsak till att författningen af den 18 november blef
antagen af riksrådet. Slutligen har grefve Manderströms
försäkran den 16 nov.” näppeligen varit utan inflytande
på författningens stadfästelse. Förhandlingarna med Sverige
om allianstraktaten hafva därför på ett ödesdigert sätt
gripit in i Danmarks angelägenheter, men till gagn för
Danmark hafva de säkerligen icke varit.»
Det andra omdömet, den 10 juni 1864 uttaladt af en
svensk man, lyder på följande sätt:
»— — — I en så abnorm politisk situation, och då
Europas största makter rygga tillbaka för en kamp, som
de allena skulle kunna med framgång uthärda, huru skulle
vi kunna störta oss i ett krig, hvars gång alla våra medel
ej skulle vara i stånd att förändra, medan vi utsatte oss för
alla faror, som däraf ofelbarligen skulle följa? Det skulle
vara att själfva skynda en säker undergång till mötes,
utan hopp att rädda den vän och granne, hvilkens
lidanden sönderslita våra hjärtan, men hvilken vi ej äga kraft
att understödja, som vi ifrigt önskade att kunna göra
det. Ingenting är mera sorgligt än denna belägenhet,
och jag vågar säga, att den är nästan lika förfärlig som
Danmarks.»
Det var den 10 juni 1864, som denna dom öfver
resultatet af Sveriges sedan 1858 fullföljda politik i den
dansk-tyska tvistefrågan fälldes. Dessa ord uttalades
sålunda under mellantiden mellan, å ena sidan, utrymmandet
af Fredericia den 29 april och hela halföns
öfversvämmande af tyska trupper, samt, å andra sidan, eröfringen
af Als den 29 juni och inledandet af de underhandlingar,
hvilka slutade med sönderstyckandet af den danska staten
— förlusten af tre hertigdömen, oberäknadt förlusten af
millioner, oberäknadt offret af människolif.
* Den 16 november 1863, dagen efter Fredrik VII:s död, skref
Manderström till svensk-norska sändebudet i Köpenhamn: »Jag mottog
i går norska statsrådets betänkande öfver allianstraktaten.
Underhandlingarna härom skola fullfölja sin naturliga gång, och å vår sida
åtminstone skall ingen ändring ske i våra tänkesätt och afsikter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
