Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikesärendenas behandling - De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESÄRENDENAS BEHANDLING 275
därefter ett mer eller mindre exakt protokoll blifvit i
utrikesdepartementet uppsatt och kringskickadt till påtecknande
af statsministern och en annan statsrådsledamot, hvilka
icke varit till något sammanträde rörande saken kallade
och ej därom hade annan kunskap, än den de erhöllo
genom det s. k. protokoll, som de anmodades att påteckna.
VII.
Genom den 1885 antagna grundlagsändringen skulle
konungens rådgifvare i ministeriella mål ökas från två till
tre, och bland dessa tre blef statsministern själfskrifven.
Vi hafva nämnt, att detta grundlagsbud hänsynslöst
åsidosatts, när ministeriella ärenden afgjorts i en konferens mellan
konungen och utrikesministern, för hvars resultat de två
öfriga ledamöterna och den ministeriella konseljen
sedermera fått göra sig medansvariga genom påtecknande af
ett i efterhand uppsatt protokoll. Att någonting sådant
skulle kunna ifrågakomma, det torde man väl ej i
allmänhet hafva föreställt sig. Men nog insågo många, att
grundlagsändringen i alla fall skulle blifva betydelselös.
Det var just vissheten därom, som gjorde den antaglig i
Första kammaren.
Det torde ej vara ur vägen att här omförmäla ett
faktum, som lärer vara föga kändt och näppeligen blifvit
i tidningspressen omtaladt, att nämligen den dåvarande
ministären hyste samma mening som Första kammaren
om den föreslagna ändringens gagnlöshet, men däraf
föranleddes att önska förslagets fall, på det att skenreformen,
upphöjd till grundlagsbestämmelse, ej skulle stå i vägen
för en verklig reform. Måhända förutsågo vederbörande
också, att den fullkomliga glömska af det andra
unionslandets rätt, som förslagets antagande och sanktionerande
innebure, ej kunde annat än medföra mindre behagliga
påföljder. Alltnog, det var aftaladt, att regeringen skulle
gifva till känna såväl sin åsikt om förslagets betydelselöshet,
som sin afsikt att förbereda ett mera tillfredsställande
förslag. I Andra kammaren fanns en majoritet för afslag,
därest ett sådant tillkännagifvande skett. Men
vederbörande ryggade i sista stunden tillbaka för Första
kammarens vrede och vågade ej öppna munnen.
+ +
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
