Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSUPPLÖSNINGENS FÖRHISTORIA : 319
för den egna utrikesministern, och detta öfverensstämmer
för öfrigt med en paragraf i Karl XIII:s kommissariers
förslag, hvilka kommissarier ju voro skickade för att på
Karl XIII:s, tronpretendentens i Norge, vägnar
underhandla med stortinget. Det kan ju således icke vara något
tvifvel om, hvad meningen var med denna paragraf.
Huru gjorde man sedan i denna sak? Man sade att
denna bestämmelse icke kunde motsvara det ändamål, som
det urtima stortinget på hösten 1814 med densamma
afsåg, nämligen att ersätta paragrafen i Eidsvoldsgrundlagen
angående den norske utrikesministern. Det kan icke gå för
sig — sade man — därför att utrikes ärenden förekomma
icke i det svenska statsrådet, och när så är, finnes ju
icke något tillfälle eller någon möjlighet att låta de tre
norska statsråden taga plats i det svenska statsrådet.
Detta är osanning. Man åberopar sig här på
paragraferna 11 och 12 regeringsformen, men det är det
märkvärdiga i förhållandet, att ingen människa under
hela tiden sedan regeringsformen skrefs har med dessa
paragrafer förstått något annat än att det står konungen
fritt att i utrikes (diplomatiska) ärenden eller — som det
1 svenska regeringsformen med ett underligt uttryck kallas
— ministeriella ärenden taga råd af flera än
utrikesministern och en annan tillkallad svensk statsrådsledamot.
Ingen har förstått detta så, som om det skulle innebära
någonting annat än en rättighet för konungen att nöja sig med
att höra dessa två statsrådsledamöter, och ingen har
påstått, att det skulle vara honom förbjudet att höra hela
sitt svenska statsråd, hvilket ju vore en ren absurditet.
Det har man, när man så velat, gjort hela tiden sedan
unionen stiftades, så att det påståendet, att ett misstag
begicks, när urtima stortinget på hösten trodde sig kunna
med gagnelig verkan ersätta Eidsvoldsparagrafens
bestämmelse om den norska utrikesministern med föreskriften,
att när i svenska statsrådet utrikes ärenden förekomma,
som angå båda rikena, de tre norska statsrådsledamöterna
1 Stockholm skola hafva säte i det svenska statsrådet —
det påståendet att detta var ett misstag från norsk sida,
det är en osanning. Huru många gånger den har
upprepats, och huru många gånger den har upprepats af
personer, som pretenderat att man skall tro dem på
deras ord, så är den dock det. För öfrigt kan hvar och
en granska handlingarna och se efter, om icke trots
paragraferna 11 och 12 regeringsformen det är mycket
naturligt, att K. m:t i Sverige hört hela sitt statsråd i
utrikes ärenden, om han velat. Men när det gällde att göra
den rättvisa mot Norge, som var afsedd genom ändring
i grundlagen vid urtima stortinget på hösten, då betydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
