Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSUPPLÖSNINGENS FÖRHISTORIA 323
tänkande skulle utgifvas af trycket? Man gömde det i
några departementala vrår, där det visserligen för en och
annan gynnad person stod till buds att någon gång få
titta litet på det. Men det förblef fördolt för
allmänheten uti öfver sjutton år. Det afgafs den 4 november
1844 och trycktes uti februari eller möjligen mars — jag
tror februari — 1862.
Det var efter den första stora katastrofen, jag kallar
det så, det första tillfälle, då i stället för blott K. m:t
det äfven var den svenska Riksdagen, som icke blott inlät
sig i, utan själf yppade en vidt utseende tvist med Norge,
en tvist, baserad helt och hållet på ett anspråk af
ohemulaste beskaffenhet, nämligen att Norge icke skulle äga
fullmakt öfver sin grundlag. Det var vid 1859—60 års
Riksdag. Därefter blef betänkandet tryckt, såsom jag
nämnde, i början af år 1862. Under tiden hade det i
strid med kommitténs ifriga önskan varit gömdt. Om det
fått komma fram 1844 eller 1845, då kunde åtminstone
den del af den svenska allmänheten, som bryr sig om
någon kännedom om landets hufvudfrågor, Riksdagen och
pressen, likaledes ha fått kännedom om, dels hvad
unionen är och innehåller och huru den tillkommit, dels
hvad i detta betänkande hade föreslagits af åtta kunniga
och utan tvifvel mycket samvetsgranna patriotiska män.
Allt detta, det var gömdt undan. Hvarför? Ja, icke var
det väl därför, att man på detta sätt ville befordra
unionstvistens lösning. Icke var det här någon tvist om sättet.
Orsaken var den, att man här i Stockholm blef alldeles
förfärad vid tanken, att det skulle kunna vara en norrman
lika väl som en svensk, som skötte våra enskilda och
de gemensamma utrikes angelägenheterna. Det var icke
fråga om sättet, man tvistade icke därom, utan man
ville här icke höra talas om själfva hufvudsaken.
Det var numro 2 af de tillfällen, som denne
universitetslärare icke tyckes äga någon den minsta kännedom om.
Ståthållarestriden.
Så komma vi fram till 1859—60 års riksdag. Det är
så bedröfligt som någonting kan vara. Norge — det visste
alla vederbörande — ville blifva af med det blott i Norges
grundlag omtalade ståthållareämbetet. Ståthållareämbetet
var icke, såsom åtskilliga tokar af den korpral Blomska
skolan påstått, en rättighet för svensk man att blifva
ståthållare i Norge. Nej, det var det icke. Det var en
rättighet för Norges konung, som naturligtvis var alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
