Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 ADOLF HEDIN
permanenta unionskrisen till ett utbrott, som heter: vara
eller icke vara?”
När år 1872 reformen beslöts, var frågan ett halft
sekel : gammal (från 1821). En gång hade den redan
uppnått mer än den i grundlagens 112 § fordrade
kvalificerade majoritet (två tredjedelars), nämligen 1851. När
stortinget 1880 fattade beslut i ämnet, hade den,
oberäknadt 1851; (då det tillika hade ifrågasatts att lösa
frågan på reglementsväg) varit före å 14 storting, samt
fyra gånger antagits med mer än kvalificerad majoritet
(1851, 1872, 1874, 1877).
Ej nog, att sanktion vägrades, då reformen för andra
gången beslöts, efter att hafva i ett halft århundrade
arbetat sig fram till en ställning i folkopinionen, som
endast kunde blifva — icke starkare, men acklamerad af
flera och flera bland de tjurhufvud, som började finna
sig löjliga med sitt nej. Värre än sanktionsvägran
var motiveringen, enär den som villkor för statsrådens
tillträde till representationen fordrade att 1814 års
grundlag skulle göras om till oigenkännlighet. Likväl orkade
motiveringens författare ej fullständigt räkna upp alla de
grundlagsändringar, som han och hans ämbetsbröder ville
göra till villkor för en samverkan mellan representation
och regering, som i hela Europa ansågs för en själfklar
nödvändighet.
Nu började den politiska krisen med ett
misstroendevotum (föranledt af statsrådets afstyrkande af sanktion
samt svaret på stortingets anhållan om prolongation af
den i grundlagen till två månader begränsade tiden för
dess samvaro, i det svaret fixerade den till den 18 maj).
Statsrådet ställde sina ämbeten till konungens förfogande,
hvarpå han besvarade adressen med ett förklarande att
rådgifvarna ägde hans förtroende.
Stortinget 1873 förklarade sig vidhålla den genom
misstroendevotum året förut intagna ståndpunkten.
Nästföljande storting 1874 fick mottaga proposition i
statsrådsfrågan med åtskilliga villkor. Då detta 1877 kom till
grundlagsenlig afgörelse, blef det enhälligt afslaget.
Däremot antog stortinget 1874, 1877 och 1880 med ändring
af ett ord sitt från 1872 nämnda förslag, den sista af
dessa tre gånger med 93 röster mot 20: Sanktion vägrades
+ Om statsrådsfrågans historia till 1880 kunna fullständigare
upplysningar inhämtas uti:
Angaaende Grundlovsbestemmelse om Statsraadernes Deltagelse
i Stortiagets Forhandlinger (1880) (Dokument 1872—1877) och
Indst. O. I (1880). Indstill. fra Konstitutionskomitén angaaende
Grundlovsbestemmelse om Statsraadernes Deltagelse i Stortingets
Forhandlinger. ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
