Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 ADOLF HEDIN
nya stortingsvalen 1892 för att sedermera afgöras 1895.
Huru i himmelens namn skulle sådant gå till?
Ja, resultatet af denna välmening att arrangera
utrikesförhållandena mellan Sverige och Norge blef det, att
konstitutionsutskottet slopade hela denna välmening i
Sverige. Och i Norge, där hade man icke något att
besluta. Där hade man icke kunnat framlägga något
förslag. Svenska regeringen hade underrättat om att den
tänkte komma nästa år och framlägga ett förslag. Ja,
i fråga om en sådan underrättelse har man ingen utväg
att vidtaga någon annan åtgärd, såvidt jag kan förstå, än
att rycka på axlarna.
Det svenska "anbudet" 1893.
Så komma vi till 1893. Från den tiden ha vi ett
minne af, att så snart dessa frågor komma på tal här i
Sverige, de svenska orden icke behålla sin vanliga
betydelse. Den märkvärdighet, som inträffade 1893, bestod
däri, att när utrikesministern grefve Levenhaupt föredrog
inför K. m:t i sammansatt statsråd förslag om Sveriges
och Norges gemensamma utrikesbudget för det följande
året, han uttalade den meningen till protokollet, att efter
hans förmodan det skulle låta sig göra att genom
ömsesidigt tillmötesgående lösa frågan om utrikesstyrelsens
organisation på basis af principen från 1844, hvarom då
nyligen Aftonbladet hade påmint. Han uttalade den tron,
att det borde kunna gå för sig att lösa frågan på basis
af principen: gemensam utrikesminister, svensk eller norsk
man. Och i slutet af protokollet heter det, att hvad
hans excellens herr utrikesministern hade anfört och
hemställt, däruti instämde hans kolleger.
Hvad var det då man förvandlade detta till?
Jo, till det så kallade svenska anbudet. Det var icke
måttligt, hvad här talades och skrefs om det anbud, som
Sverige skulle ha gjort till Norge. Ett anbud från
Sveriges rike till ett annat rike kan, som väl hvar och
en här vet, icke ske genom någon annan än K. mit.
Huruvida K. m:t för ett sådant anbuds afgifvande
behöfver Riksdagens förut gifna samtycke, det blir ju en
särskild fråga, som kan ställa sig olika efter olika
förhållanden. Ett anbud från svensk sida kan vara ett
sådant, hvaröfver K. m:t äger att ensam besluta. Det
kan vara ett sådant, som ingriper i Riksdagens makt, ett
ärende, däri konungen i statsrådet måste vara ense med
Riksdagen. Men det veta vi, att alla relationer, officiella
relationer till främmande makter, de besörjas af K. m:t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
