Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSUPPLÖSNINGENS FÖRHISTORIA 353
“Selv Stifter av det norske Folks Frihed.“
Konung Karl Johan förde två jämlöpande fälttåg
mot Norge. Det ena gällde Norges grundlag, som han
från 1821 års riksdag ville rent af omstörta, men som
han sedermera inskränkte sig till att vilja ändra i en
hufvudpunkt, men icke i något hänseende — lyckligtvis
för Norge och lyckligtvis för oss — lyckades att få ändrad.
Det var det ena. Det andra var hans fixa idé, att icke
norrmännen skulle få fira sin rätta grundlagsdag, den 17
maj. Han ville ha betraktadt såsom en förbrytelse och
ett uppror, att man firade den dag, från hvilken Norges
grundlov härstammade, i stället för den 4 november, då
några ändringar med anledning af föreningen med Sverige
i densamma företogos.
Redan rubriken på Norges grundlov omtalar dock
att den är gifven i riksförsamlingen på Eidsvold den
17 maj 1814 och nu, med anledning af föreningen med
Sverige, närmare bestämd och antagen den 4 november
1814. För öfrigt visste Karl Johan mer än väl att det
inte var han som skapat grundlagen — hvilket icke
hindrade att han i sin proposition till 1821 års storting, som
afsåg intet mindre än en omstörtning på laglig väg af
det väsentligaste i Norges grundlag, kallar sig själf »selv
slifter av det norske folks frihed>. Det är ett dristigt
uttalande. Men hans ursprungliga språk var det som
talas i Gascogne, och det förklarar saken i väsentlig grad.
Från svenska tronen hade dock 1815 Karl Johan
själf meddelat den enkla historiska sanningen. I
propositionen till Riksdagen om riksakten berömde nämligen då det
svenska K. m:t norrmännen på det högsta, därför att de
med efterliknande af de exempel, som Sveriges ständer
gåfvo år 1809, först stiftade sin grundlag, stiftade villkoren
för folkets frihet och rätt, och sedermera med den
grundlagen i hand valde en konung och frågade honom: vill
ni taga mot kronan, så se här villkoren! Ja, det var så
det gick till 1809. Och bland mycket annat, som vi äro
outplånlig tack skyldiga våra grundlagsstiftande fäder för,
är visserligen det sätt, hvarpå de gingo till väga då,
när de icke erkände någon arfsrätt till kronan, utan
endast en rättighet beroende på deras val och godkännande
af de grundlagar, som de hade fastställt.
Men sedan Karl XIII stigit ned i grifthvalfvet blef
det en annan låt. Då hette det till 1821 års storting
»selv stifter av det norske folks frihed>, hvilket är en
lögn så grof som en lögn kan vara. Ty det gjorde
norrmännen på Eidsvold, och heder och tack till dem för det.
23. — Adolf Hedin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
