Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 ADOLF HEDIN
het var det en punkt i denna grundlag som Karl Johan
fann vara alltför förnärmande för sin konungsliga värdighet,
och det var § 79, enligt hvilken paragraf konungens veto
inskränktes till att vara blott suspensivt. Det var många
propositioner, som då framkommo, med förslag till
ändringar af grundlagen. Själfva dokumentet är endast en
enda proposition, men man kan ju betrakta hvarje
särskildt förslag till ändring af de olika paragraferna i
grundlagen som en särskild proposition. När nu dessa
propositioner framlades för 1821 års storting, hade konungen att
åberopa ställningen i Europa. Det var den heliga
alliansens klangdagar, som man brukar säga, då monarkerna
samlades till den ena kongressen efter den andra, på
hvilka man uttänkte allt möjligt djäfvulskap som tänkas
kan mot folket. Karl Johan satt från början icke alltför
säker på sin tron. Han var en af revolutionsgeneralerna,
en af Napoleons marskalkar, han var en f. d. tjänsteman
i den parisiska jacobinklubben o. s. v. Hade icke
affärerna i Norge år 1814 fått en sådan afslutning som de
då fingo, kunde han — och det var han tillräckligt slug
att förstå — måhända hafva tappat den norska kronan,
innan han någonsin hunnit sätta den på sitt hufvud.
Han hade då en förhandling med Norge och på Norges
vägnar med Danmark och för Danmarks skull med andra
makter, som var kinkig och kanske kunde hafva blifvit
farlig. Genom traktaten i Kiel år 1814 hade Karl Johan
åtagit sig att för Norges räkning, hvars konung han ville
blifva men hvars krona han tyvärr icke ägde, betala en del
af den ofantliga danska statsskulden. När emellertid denna
traktat förkastades af norrmännen — de förklarade ju som
vi veta: vi tänka icke låta skänka bort oss vare sig till
Sverige eller Sveriges konung eller till någon annan — var
naturligtvis i och med detsamma allt det öfriga förfallet.
Men när man har att göra med internationella förhållanden,
får man icke räkna på, att det slutliga afgörandet sker
efter några stränga rättsbegrepp. Emellertid var det en
ganska förfärlig sak för Norge att vid denna tidpunkt
åtaga sig äfven den ringaste andel af den danska
statsskulden. Landet var utarmadt och hade på samma gång
att bestrida kostnaderna för att om jag så får säga
arrangera sig i sin nya ställning som en själfständig stat.
Detta visste Karl Johan mycket väl, och det egendomliga
inträffade här, att Norge sedermera fick uppbära svåra
förebråelser och mycket hot för en politik, som var af
Karl Johan själf. De norska kommissarier, som skickades
till Danmark för att underhandla om storleken af den andel
i den danska statsskulden som Norge skulle kunna slippa
undan med, rönte där — det måste man verkligen säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
