Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSUPPLÖSNINGENS FÖRHISTORIA 357
— den allra största välvilja från de danska
underhandlarnas sida. Dessa senare prutade och gåfvo med sig, så
det är en glädje att se det. Det var mycket hyggligt
folk, som nog visste huru det stod till för Norge.
Danskarna hade med sorg skilts från den gamla
förbundsbrodern, och de kunde väl tycka att det på grund af vissa
omständigheter var billigt, att Norge betalade något.
Danmark hade på den sista tiden fått släppa till åtskilligt för
att, under det att hafvet var blockeradt, kunna
underhålla spannmålsinförseln i Norge m. m. Men, såsom Holst
berättar, medan de norska sändemännen i Köpenhamn voro
ense med de danska underhandlarna därom, att man helst
borde så fort som möjligt göra upp affären, så var detta
i själfva verket alldeles icke Karl Johans mening. Han
gaf i stället sådana order som kunde tydas därhän, att de
norska kommissarierna icke kunde gå in på något. Han
räknade på att det skulle komma sådana omkastningar i
den stora världen att man kanske kunde göra om ett och
annat och slippa ifrån en affär, för hvilken han påstod
sig icke hafva fått valuta, då han ju nämligen icke fått
Norge efter Kieltraktaten utan först efter det att
norrmännen själfva sagt sin vilja. Norrmännen åter å sin
sida sade, att de icke hade åtagit sig att betala något och
detta ledde till, att i stället för att affären i fråga blef
uppgjord något af de närmaste åren efter 1814 dröjde det
ända inpå början af 1820-talet, innan beslut i frågan
fattades af norska stortinget. Då hade stormakterna börjat
ägna sin uppmärksamhet åt denna sak, och i främsta
rummet var detta händelsen med det ädelsinnade England,
som hade bombarderat Danmarks hufvudstad och rånat
dess flotta. Stormakterna voro naturligtvis mycket.
intresserade af, att en uppgörelse, som de hade garanterat,
skulle blifva uppfylld, och de — äfven Karl Johans gode
vän kejsar Alexander — voro icke blida utan hotade å
Danmarks vägnar. Norska stortinget tvingades på det
viset att gå med på att betala en viss summa, och huru
mycket den än reducerats, blef den dock betungande för
det svårt betryckta landet. Det yppade sig då ett
förträffligt tillfälle för Wetterstedt att skrifva en depesch —
det är alldeles tydligt att det är han och icke Lars von
Engeström som gjort det — däri norrmännen utmålas så
att man icke kan tro att han precis menade hvad han
sade, utan egentligen afsåg att få stormakterna att tro att
Karl Johan nog skulle taga bukt på Norge och få ut den
summa som skulle betalas till Danmark. Jag kan inte
tro annat än att afsikten var sådan. Han ville snarare
uppmuntra stormakterna att tro, att Karl Johan nog kunde
sköta sig själf utan ingrepp från deras sida, än han verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
