Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 ADOLF HEDIN
ligen ville stå för dessa uti tillgjorda, svensk-akademiska
antitetiska ordalag insvepta injurier emot det land, i hvars
konungs namn han skref.
Karl Johan hade sålunda anledning att åberopa
missnöjet i Europa, när han framlade de nyss nämnda
propositionerna för norska stortinget. Det uppseendeväckande
beslut, enligt hvilket norska stortinget för tredje gången
enligt § 79 i norska grundlagen upprepade sitt beslut
i fråga om lagen angående adelskap, hade gått tvärt emot
hela den politiska riktning, som rådde i Europa på den
tiden, det hade stött emot hela den återgångsriktning som
under de senaste årtiondena börjat göra sig allt mera och
mera märkbar. Man brukar kalla denna adelsloven af
år 1821 för lagen om adelskapets afskaffande. Detta är
nog icke så alldeles riktigt, ty egentligen var det så att
den norska adel som anmälde sig — jag minnes icke om
det var 16 eller 17 familjer som gjorde det — och styrkte
sitt adelskap skulle enligt lagen fortfarande äga adelskap,
men man afskaffade de sakliga privilegier, som skulle
kunna följa med adelskapet. Huru det förhåller sig med
dessa privilegier kommer jag för tillfället icke närmare
ihåg. En svensk författare har skrifvit härom, nämligen
Tamm, men saken är sannerligen icke så viktig, att det
är nödigt att belasta minnet med detta. Säkert är, att
när Karl Johan klagade öfver, att man hade beslutat en
sådan lag, utan att på samma gång bestämma, huru stor
skadeersättning de borde hafva, som därigenom lede något
intrång, så svarade stortinget därpå: ja, det är alldeles
riktigt; behagade Eders K. m:t komma fram med ett förslag
om utbetalande af skadestånd åt ifrågavarande personerna.
Men Karl Johan kom aldrig med något sådant lagförslag,
så att någon ersättning måtte aldrig hafva förekommit i
detta fall. Allt detta tog sig dock illa ut i Europas ögon,
och när man behörigen målade ut det norska stortingets
demokratiska karaktär, tog det sig också illa ut. Och när
man i London och i Petersburg och i Wien fick veta
detta, misstydde och vrängde man stortingets uppskof i
regleringsfrågan med Danmark angående Norges andel i
den danska statsskulden, och detta var något som gaf
makterna en osökt anledning att säga: det är vår
skyldighet att hjälpa Danmark, eftersom vi varit med om att
tvinga Danmark att afträda Norge.
De propositioner, som framlades 1821, blefvo
emellertid af 1824 års storting på konstitutionskommitténs
enhälliga afstyrkande af desamma förkastade, och detta till
stortingets evinnerliga heder.
Propositionerna gällde sannerligen icke några
småsaker. Jag vill räkna upp förslagen allt efter ordnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
