Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSUPPLÖSNINGENS FÖRHISTORIA 359
följden af de paragrafer i grundlagen, som de afse, och
detta är i själfva verket den ordning i hvilken de
förekomma i propositionen.
§ 22 i den norska grundlagen säger, i enlighet med den
grundsats som sedan 1809 är fastslagen i vår
regeringsform, att med vissa uppräknade undantag — vi använda
därvidlag uttrycket förtroendeämbetsmän — kunna
ämbetsmän icke afskedas annat än efter rannsakning och dom,
således samma grundsats som tillämpas i Sverige.
En del högre ämbetsmän kan K. m:t afskeda utan att
de blifvit dömda att mista ämbetet. Men det gäller som
undantag. Regeln är att de kungliga ämbetsmännen, domare
och andra ämbetsmän, icke kunna afsättas utan efter dom
och rannsakning. Nu ville Karl Johan emellertid få detta
ändradt så, att med undantag af domare alla kungliga
ämbetsmän skulle kunna afskedas utan dom och
rannsakning. Det skulle kanhända vara för mycket
demokratiskt detta, att en ämbetsman till förmån för den
enskildes rätt och det allmännas bästa icke behöfver taga
emot något kommando af öfverordnade.
I § 68 norska grundlagen finnes den bestämmelsen
— hvilken äfven har sin motsvarighet i den svenska
grundlagen — att stortinget skall sammanträda i rikets
hufvudstad, när icke vissa tvingande omständigheter föranleda
att det kallas till någon annan plats. Man tänker
härvidlag på t. ex. krig, eller en eldsvåda, som skulle härjat
i hufvudstaden, eller sådant, och det kan ju vara många
andra omständigheter som skulle kunna gifva anledning till
en dylik förändring. Emellertid torde det nog vara
otvifvelaktigt, att Kristiania såsom hufvudstad och såsom säte för
administrationen måste vara den enda lämpliga
samlingsplatsen för stortingets sessioner, helst på en tid då man
hade de allra eländigaste kommunikationer. Man hade
ju icke år 1814 ångbåtar och ännu mindre järnvägar, icke
heller hade man telegraf och telefon, men hur skulle man
då hafva kunnat reda sig, därest stortinget skulle hafva
sammanträdt uppe i någon liten stadshåla i Norge? Det
behöfs ju alltid en hel del saker för stortinget, offentliga
handlingar från arkiv och mera sådant. Afsikten med en
dylik ändring är nog icke svår att räkna ut.
Vidare föreslogs att stortinget icke skulle
sammanträda i februari, som grundlagen föreskref, utan på den
för stortingsmännen och för folket allra otjänligaste tid
som kunde uttänkas, nämligen midt i sommaren, i juli.
Den ledamot af stortinget som förde
konstitutionskommitténs talan i denna fråga behöfde icke yttra många ord
för att påpeka, hvart det skulle bära om förslaget bifölles.
Man skulle då hafva stortingsmännen i Kristiania midt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
