Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 ADOLF HEDIN
lämnade statsråden tillträde till tingens förhandlingar.
Den lagen utfärdades som bekant år 1880 af stortinget.
Då uppstod den förfärliga vetostriden, som man
naturligtvis också skulle lägga sig i här ifrån Sverige, fastän vi
icke hade det ringaste med den saken att göra.
Sedermera fick denna lag antagas på nytt år 1884 — för att
rädda vederbörande ur förlägenheten — och blef då
utfärdad. Slutligen minnas vi väl alla flagglagen af år
1898.
Om jag icke räknar med grundlagsparagrafen om
statsrådens tillträde till stortinget, hafva vi således före
1898 fyra lagar som genomdrifvits genom
användningen af § 79. Men det är att märka att i alla dessa
särskilda fyra fall har den kungliga sanktionen meddelats,
när den icke längre var behöflig. Ja, det är inte så att
skratta åt. För min del tror jag att vederbörande
därvidlag räknade ganska klokt. »När vi nu icke hafva
kunnat slippa ifrån det, så sanktionera vi det», och det
kommer då inte att synas i författningssamlingarna eller
att finnas någon lätt till hands varande anledning att peka
på, att lagen den och den är stiftad af stortinget i
samklang med folket men i disharmoni med konungamakten.
Nu är detta undanskymdt. Jag tror icke att det är någon
så dålig uträkning. Men så kom en dag då man afvek
därifrån, och det var när flagglagen antogs år 1898. Det
var då första och enda gången hittills, som en lag fått
den påteckningen af konungen att han icke ansett sig
kunna sanktionera densamma. Det är den enda lag
hittills, på hvilken det synts hur den har kommit till, ty
den uppträder i författningssamlingarna utan sanktion,
men det göra icke de andra lagarna som tillkommit i
enlighet med § 79.
Nu skall man icke säga, att detta var ju inte så
mycket, så att man verkligen kunnat hafva anledning att
föra ett dylikt väsen för att få bort den ifrågavarande
bestämmelsen, ty man får icke glömma att många lagar
hafva blifvit antagna en gång och två gånger och sedan
har det varit mycket lätt att räkna ut att om de då icke
sanktioneras komma de att genomdrifvas med anlitande
af § 79. Huru många sådana fall verkligen förekommit
kan jag icke veta, men nog är det gifvet, att åtskilliga
flera lagar än de här af mig förut omnämnda skulle
hafva kommit till stånd med anlitande af § 79, ifall icke
vederbörande hellre hade sanktionerat dem redan första
eller andra gången de blifvit antagna, så att denna
paragraf har nog icke varit så betydelselös.
Vi hafva nu hört alla Karl Johans försök till ändringar
af norska grundlagen. De voro icke få och icke heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
