Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 ADOLF HEDIN
det var ett snille sådant, som om han hade skrifvit på
ett af de stora tungomålen, skulle hans namn vara
världsberömdt. Han hette Erik Gustaf Geijer. Han var som
sagdt icke konservativ på det sätt som våra konservativa
skribenter nu i våra dagar. Ett snille som Geijer, en
lärd man som han kan icke vara det. Men det var i
alla fall Geijer före »affallet>, som det heter. I minnens,
att Geijer började en ny afdelning af sitt lif med det
s. k. »Litteraturbladet>. Han inledde första numret af
denna tidning, hvilket utkom tror jag i februari 1858,
med en förklaring, däri han yttrade de orden: »Från
vår s. k. historiska skola har jag genom historiska studier
affallit.> Däraf benämningen Geijers affall, som var en
förfärande tilldragelse. Alla de konservativa, alla
återgångsmakter, alla politiska kräftor hade förlorat hvad de
ansågo vara sin chef. Det var han visst icke. Han
sväfvade så högt öfver dem att de aldrig kunde förstå
honom. Ett helt decennium före detta s. k. affall yttrade
han sig på ett ytterst märkvärdigt sätt om den norska
grundlagen. — Detta yttrande återfinnes i
konstitutionsutskottets protokoll för den 29 maj 1829. Det kanske
är möjligt, att dessa hans ord nu kunna begripas något
bättre här i Sverige. Från den tid som jag nu talar om,
låtom oss kalla den för den stora hvälfningsperioden,
1830 års julirevolutions dagar, och intill denna stund, är
han den ende vetenskaplige politiske författare som Sverige
ägt och hvad han var som historiker är det ingen af oss
som icke känner till. Han säger, och jag ber Eder, mina
damer och herrar, att lägga dessa hans ord på minnet:
»efter ett 300-årigt afbrott både i sin själfständighet och
sin nationalitetshistoria, måste Norge vid fastställandet
af sin konstitution, först ämnad för en regering med en
dansk prins och förmodad tronföljare i spetsen, sedan,
med några modifikationer, antagen af den store svenske
konung, som grundlade föreningen med Sverige, söka i
sin representation, hvars elementer det tog sådana de
förefunnos, sitt förnämsta nationalförsvar, ja, själfva borgen
för sin själfständighet, då ifrån början föga sannolikhet
sågs att en inhemsk chef för regeringen någonsin skulle
komma att finnas. Därföre gaf Norge sin representation
så stora rättigheter, alltför stora under hvarje annat
förhållande. Dessa rättigheter hafva fortfarit att utan fara
utöfvas.»
Detta yttrande återfinnes i konstitutionsutskottets
protokoll för den 29 maj 1829 angående
representationsfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
