Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 ADOLF HEDIN
Tredje ståndets fördubbling var således en afgjord
sak, men den medgafs af intet annat skäl än att man
fann ogörligt att härutinnan motstå folkmeningens makt.
Necker skulle icke hafva tillstyrkt detta beslut, om han
vågat handla annorlunda. Men hvarför skulle, i
konungens och hans ministrars tanke, tredje ståndet få lika
många representanter som de två andra stånden
tillsammans? Månne för att de 24 till 25 millionerna fransmäns
riksdagsombud skulle betyda lika mycket som de par
hundra tusen privilegierades — tillsammans med dessa
bilda en församling, där man röstade ej efter stånd, utan
efter hufvudtal? Visst icke, ståndsförordningen skulle
upprätthållas, och det trodde man vara möjligt ända intill
dess att man ett halft år senare tvangs att medgifva de
naturliga konsekvenserna af beslutet den 27 december.
Resultatet af ett tvång var också själfva beslutet att
sammankalla folkets representanter, emedan man befann
sig inför en eljest oundviklig bankrutt. Detta var ej
något nytt: man har sammanräknat att franska
konungadömet från Henrik IV:s tid till revolutionen, således under
det kungliga enväldets nära tvåhundraåriga tidrymd,
föröfvat femtiosex finansiella bedrägerier, mer eller mindre
omfattande statsbankrutter. Och under sådana
finansministrar som Clugny, Calonne, Loménie de Brienne gick
man en ny till mötes. Den sistnämnde drog ej ens i
betänkande att för sin egen och hofslöseriets räkning
försnilla subskriptioner för välgörande ändamål. När han
måste gå sin väg, voro hans egna och hans anhörigas
fickor mycket väl fyllda.
De saknades ej, som tillstyrkte en ny bankrutt;
hofpartiet fullföljde denna plan ännu om sommaren 1789.
Men den gamla, bepröfvade utvägen kunde ej längre med
fördel användas. Mot enväldets alla yttre maktmedel,
mot dess soldater, trycktvång och statsfängelser, hade rest
sig en annan makt, som hvarken ägde några sådana
medel eller behöfde dem, en dittills okänd makt,
folkmeningen, hvilkens inflytelse ingen längre kunde
undandraga sig. »De suveräna domstolarna», främst bland dem
Parisparlamentet, gjorde sig till organ för nationens önskan
att dess representanter skulle sammankallas för att bota
statens refvor. Detta visserligen icke af omsorg om
folkets rätt och bästa, utan af inrotad och dåraktig lust
att retas med konungamakten, som stundom förödmjukat
dem, och af en icke ringa lust att njuta popularitetens
sötma. |
Parlamenten gingo i spetsen för motståndet, när
hofvet försökte hvarjehanda medel att undgå det fruktade
experimentet att återupplifva den folkrepresentation, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
