Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 ADOLF HEDIK
ity att man kanske glömmer den dyrbara källa, som den
rojalistiska och kontrarevolutionära historieskrifningen
gömmer. Vi kunna säga utan öfverdrift, så kanske en
gång blifver bekräftadt,/; att man ur dem allena skulle
kunna hämta revolutionens historia och apologi på samma
gång.
Carlyles verk daterar sig från tiden före detta
numera oafbrutna nedstigande, längre och längre, i de djupare
schakten — är det då icke för gammalt? Icke för den
som hos honom framför allt söker ett stort snilles
uppfattning af hufvudkaraktären i händelser, som ombildat
världen. Ett svar på frågan bjuder oss för öfrigt det
anmärkningsvärda faktum, att först nu, samtidigt med den
svenska öfversättningen, Carlyles verk utgifvits i fransk
dräkt af Elias Regnault och Odyssé Barrot. Det är dock
länge sedan Michelet — med hvilken Carlyle ej saknar
en viss frändskap — med Ioford omtalade hans bok, och
det är länge som franska författare ej försmått att
begagna sig däraf.
Den engelska litteraturens bidrag till franska
revolutionens historieskrifning äro hvarken många eller betydande.
Märkligast äro de samtida skrifterna: Arthur Youngs
franska resa, Burkes feber-hallucinationer och Mackintoshs
däraf föranledda försvars- och motskrift Vindiciæ Gallicæ,
ej till förglömmandes dem, som skrefvos af två kvinnor,
af Mary Wollstonecraft och Helen Maria Williams, men
väl lämnad ur räkningen den anonyma skrift af tämligen
apokryfiskt utseende, med hvilken akademikern Taine ökat
den förmodligen längsta rad af otillförlitliga vittnen, som
ännu någonsin, sedan historia börjat skrifvas, någon
historiker åberopat. Men efter dessa gamla tider har, med
undantag af Carlyles verk, på engelska språket blott litet
blifvit synligt, förr än snart sagdt i dessa dagar, som är
värdt någon uppmärksamhet. Och en del af detta lilla
förtjänar den endast i sin egenskap af missfoster eller
kuriosa. Där fanns t. ex. en sir Archibald Alison, som
utgifvit bortåt en trettio volymer öfver Europas nyaste
historia, hvilken vi med förundran sett troskyldigt
citeras af en eller annan svensk författare, medan t. ex.
Spencer Walpole och Reinhold Pauli någon gång nämna
honom, blott för att vederlägga honom samt roa sig och
sina läsare på hans bekostnad. Han var en så inbiten
tory, att han vände upp och ned på de enklaste och af
hela världen kända sakförhållanden, för att få säga ondt
om whigpartiet. Äfvenledes var han en af de argaste
bland arga protektionister ; in till döden framhärdade han i
sin otämjeliga vrede mot Robert Peel, som också i hans
historia får sitt mått rågadt med besked. Denne heder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
