Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 ADOLF HEDIN
kaos. Men det är icke så. Väl gripes han af skräck
inför det tumultuariska skådespelet af lössläppta
naturkrafter. »Att förklara, eller hvad som kallas förklara,
denna revolutionära styrelses gång skola vi ej inlåta oss
på. Att förklara den står ej i människomakt. Att söka
utforska, hvilka tankar, afsikter och planer röra sig hos
en Couthon, Saint-Just, Robespierre m. fl., är och förblir
omöjligt.» Sådana utlåtelser äro talrika. Man ser ock,
hur han lockas af de mäktiga personligheterna. Så nämner
han i tid och i otid Bonapartes namn. Denna samma
sympati för den väldiga kraften har, det förtjänar att
märkas, redan på en tid, då den omkring Dantons namn
väfda legenden af lögn och smädelse ännu gällde för ett
blad i den verkliga historien, hulpit honom att se i
hufvudsak rätt, hvad den mannen var. »Han hade» —
säger Carlyle — »många synder, men en af de värsta,
skrymteriets, hade han ej. Ingen ihålig formalist,
bedragande andra och sig själf var han, utan en verklig
man: med all sin slagg var han en man, en glödande
verklighet, omedelbart utsprungen ur naturens eget stora
glödande sköte. Han räddade Frankrike från Braunschweig;
han - gick sin egen vilda bana raskt fram, hvart hon än
ledde honom. Han må lefva för några mansåldrar i
människors minne.» Hvilket kapitel skulle ej Carlyle nu
skrifva om revolutionens störste man, sedan Bougeart,
Dubost, Robinet m. fl. frigjort hans eftermäle från dessa
synder och detta slagg!
Emellertid är denna Carlyles bok icke hvad man af
hans öfriga verk kunde förledas att tro. Hvad var det
gamla styrelseskicket, som störtade samman 1789? Carlyle
svarar, att det var en enda stor lögn, och han inskärper
till egen och andras tröst, att en sådan icke kan räcka i
evighet. Hvad hade det gjort af folket, af de många
millionerna? Carlyle låter Mirabeaus fader svara: »Se
dessa vilddjur, klädda i grofva yllekjortlar och stora,
med kopparstift beslagna lägergördlar; idel magra,
infallna ansikten, öfvertäckta med det långa, flottiga håret,
den öfre delen af ansiktet gulblekt, den nedre förvriden
till ett hemskt skratt, ett slags vildt förakt. Och dessa
uslingar betala skatt. Och I viljen ytterligare ta deras
salt ifrån dem? Och I veten icke, hvad det är I plundren
in på bara kroppen, eller, som I sägen, regeren, hvad det
är I inbillen er alltid kunna strafflöst svälta ihjäl.> Ja,
dessa uslingar betala skatt, och de allena — skatt att
förslösas af hofadelns och hofprästernas slödder. Och dessa
uslingar äro ej blott trälar under herrarna, utan ock
under herrarnas villebråd, för hvars skull de ej få odla
sin jord, ej skörda sina tegar. De kunde, dessa millioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
