Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 409
välde någon bättre ursäkt, än revolutionens? Den nya
jesuitisk-historiska skolan i Frankrike (Lefortier, Aubineau,
Venislot, M:gr Gaume, Bisé m. fl.) talar veterlig osanning,
när hon vill rättfärdiga ediktet i Nantes därmed, att
protestanterna skulle varit dåliga patrioter, opålitliga
undersåtar, de där störde landets ro. Ludvig XIV har själf
på förhand vederlagt detta tal, när han i det edikt af år
1679, som afskaffade les chambres mi-parties, såsom
obehöfliga, inom jurisdiktionerna Toulouse, Bordeaux och
Grenoble, förklarade att sedan femtio år inga oroligheter
ägt rum, som orsakats af les religionnaires, och att sedan
dess det agg, som kunde hafva röjt sig mellan personer
af olika trosbekännelse, slocknat. Här fanns således intet
af det som, under en förbittrad strid mellan olika
meningar och partier, medan landet hotades af ständiga
sammansvärjningar och grannarnas koalition, kan lända till
förklaring af ogärningarna och så till vida till mildrande
omständigheter vid eftervärldens dom.
Detta om den oväntade tesen i allmänhet, hvilken
kunde föranleda flera blad med gensägelser, än rader här
stå till mitt förfogande. Jag skall i öfrigt inskränka mig
till den tillämpning däraf, som förf. gör med hänsyn till
franska litteraturens uppblomstring och begynnande
världsvälde.
Under Voltaires hägn har »Ludvig XIV:s tidehvarf»
blifvit en icke litet förvillande term, som dess värre torde
vara outrotlig. Den namnkunnige C:te de Montlosier har
dock redan anmärkt (de la monarchie francaise, Paris
1814 : II, 15), att det är ett »misstag att räkna Ludvig
XIV till ära de store män, som voro ryktbara före honom
och utan honom», å ena sidan Corneille och Racine,
Lafontaine och Boileau, å andra sidan Turenne och Condé,
Vendöme och Catinat. »Man bör,» säger han, »betrakta
Ludvig XIV ej tillsammans med Condé och Turenne, ty
de tillhöra honom ej, utan med Villeroy och Chamillard,
det är de män som voro hans skapelse och hans val —
se där hvad som verkligen tillhör honom. Jag skall
nämna Ludvig XIV:s rätta tidehvarf: det är Ludvig XV:s
och Ludvig XVI:s tid. Se där det arf, som denne furste
verkligen sammanbragt och lämnat efter sig.> Montlosier
var visserligen en af dessa feodalherrar, som verkligen
trodde sig höra till en ädlare race, en af dessa »franker»
som aldrig kunde smälta sin förbittring öfver den galliska
revolutionens seger, ett slags gengångare af baron Foeneste
i Agrippa d’Aubignés satir, en lärjunge af denne
Saint-Simon som varnade d’Hozier, genealogen, att ej räkna
honom för »gaulois», utan för »Franc, tout ce quwil y a
de plus Franc.» Han betraktade monarkien såsom revolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
