Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 ADOLF HEDIN
tionens medbrottsling i feodaladelns undergång, och detta
skärpte nog hans blick och hans ord för och om den
förras fel. Men det hindrade ej, att hans anmärkning
är alldeles riktig.
Mazarin dör 1661, och då börjar Ludvig XIV:s tide-
hvarf — ty så länge den allsmäktige ministern lefde,
hade konungen, enligt Saint-Simons uttryck, blott la figure
du monarque — men det är icke nu, den litterära glansen
börjar. Corneille hade skrifvit Médéa 1635, Cid 1636, Horace
och Cinna 1639, Polyenete, La mort de Pompée och Le Menteur
1640—1642. Descartes gick ur tiden 1650. Pascal utgaf
1656 Lettres å un provincial; Ludvig XIV:s tidehvarf
tillhöra hans sista lefnadsår och hans likbegängelse. Molière
hade redan skrifvit lEtourdi, le Dépit amoureux, les
Précieuses ridicules m. fl. komedier, oberäknadt de utkast
som en gång skulle blifva le Médecin malgré lui och
Georges Dandin. »Den största tjänst, konungen gjort
Molière och litteraturen, består i själfva verket däri, att
han endast under fem år förhindrade uppförandet af
Tartufe», säger en pålitlig granskare, som ägnat frågan
om Ludvig XIV:s inflytande på litteraturen en särskild
undersökning (Eugene Despois: Les lettres et la liberté,
1865). Bosquet hade redan grundlagt sitt rykte.
Lafontaine står alldeles utanför beröringen med hofvet. När
Boileau första gången föreställes för Ludvig XIV, har
han redan i satiren nått höjdpunkten af hvad han
någonsin skulle blifva. Racine och Fénelon tillhöra Ludvig
XIV:s tidehvarf, men med förbigående af några af andra
eller tredje rangen, hvad följer efter dem? I prosan
Fontenelle, i poesien Jean-Baptiste Rousseau, och hvarför
ej tillägga Lesage. Korteligen, Ludvig XIV:s tidehvarf
inleder ej en ny litterär epok: tvärtom, en tiderymd full
af glans fortsättes till en början med sina egna krafter,
för att efterföljas af armod och sterilitet.
Och det »storartade mecenatskapet»? Ett talesätt,
som af tvenne skäl måste sägas sakna grund. Först
därför, att aldrig något mecenatskap åstadkommit eller
ens bidragit till någon litterär blomstring, vidare därför,
att det i Ludvig XIV:s hand alldeles icke var hvad man
sagt att det var. Allt det står nog fast, som Macaulay
yttrat om mecenatskapet i allmänhet (talet i underhuset
den 5 februari 1841 samt tredje kapitlet i
Englandshistorien), och hvad särskildt angår Ludvig XIV:s, har
Loménie (Beaumarchais et son temps, tredje uppl., II, 48)
i några korta drag reducerat det till dess verkliga, för
litteraturen mera skadliga än gagnande beskaffenhet. Vi
behöfva f. ö. ej lita på allmänna omdömen eller några
få, till stöd för dem åberopade exempel, som kunna vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
