Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 415
protestantiske emigranten Paul de Rapin de Thoyras
(† 1725) — betraktade flertalet utlänningar striderna mellan
whigs och tories såsom ett blott och bart »kuriöst» ämne,
för hvilket de ej kunde intressera sig. Om en och annan
tycktes däråt ägna en smula mer uppmärksamhet, så var
det blott med anledning af de två partiernas olika
meningar om kyrkostyrelsen. Men »freden i Utrecht
öppnade ögonen på en oändlig mängd människor, emedan
man då klarligen såg, att den var en följd af den
revolution som ägde rum vid engelska hofvet genom
ombytet af whig — mot toryministrar.» Eftersom hela
Europa var inveckladt i kriget och följaktligen intresseradt
i fredsslutet, så lärde man sig nu att inse, »hvad
engelsmännens partikamp betydde för många andra stater» och
därefter började man med större liflighet resonera och
disputera om detta ämne. » Hvad säger jag — flertalet
utlänningar ha blifvit tories eller whigs, allt eftersom de
tvenne partierna trott sig finna principer enliga med eller
stridande mot deras intressen.» — Montesquieus ära
oförkränkt, den att hafva varit Blackstones ledare, då
denne kommenterade sitt lands författning, och den att
hafva bestått varpen till Burkes famösa betraktelser, så
kan man dock af Rapins skrift sluta, att den brittiska
konstitutionen icke var alldeles oupptäckt före 1748.
Frankrike, nära att förblöda, hade för freden haft att tacka
icke sin egen af egoism och högfärd förblindade härskares
återvändande sans och mänsklighet, utan en politisk
partihvälfning hos fienden, och det hade sett freden ändtligen
slutas under samverkan mellan Englands parlament och
regering. Detta var en syn, som man icke behöfver
afbida Montesquieu för att lära sig att reflektera öfver.
Hvad skulle väl fransmännen hafva tänkt, om de vetat
att engelska regeringen fordrade att de franska
riksständerna skulle inkallas för att bekräfta Filip V:s
renonciation, hvilket anspråk Ludvig XIV trots
ytterligheten af det elände, hvari han bragt sitt land, lät de Torcy
afvärja genom den förklaringen, att en sådan fordran vore
liktydig med underhandlingens afbrytande, samt genom löftet
om inregistrering hos konungarikets »samtliga parlament»?
(Charles Giraud: La bataille de Denain et la paix d’Utrecht
d’après de nouveaux documents.)
Min andra anmärkning är, att man läser »filosoferna»
på ett mer än besynnerligt sätt och gör dem ansvariga
för hvad de sannolikt icke menat och bevisligen icke sagt.
Därvid göres dock ett undantag för Montesquieu, hos
hvilken allt uttydes till det bästa, om ock tyvärr af den
ena på ett, af den andra på ett annat sätt. Läste man
Montesquieu med samma ögon, på samma sätt som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
