Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 417
dess sanning» (tredje bokens åttonde kapitel). Instituer
un peuple var i Rousseaus tanke det vanskligaste företag,
bland hvars många villkor han redan första gången, detta
ämne vidröres, nämner det som redan så många gånger
återkommer i ej mycket olika uttryck, nämligen att »hvarje
medlem af folket kan vara känd af alla». Hvad som gör
den största svårigheten, är mindre det som man skulle
inrätta än det man måste förstöra; och hvad som gör
framgången så sällsynt, är omöjligheten att »förena
naturens enkelhet med samhällets behof». Därefter tillägger
han några ord som, de allena, borde undanröja
missförståndet: »Il est encore en Europe un pays capable de
législation, c’est I’ile de Corse» (III, 10). Kunde man
sålunda utan vidare taga Contrat social till mönster å Corsica,
i detta samfund af tämligen primitivt slag? Nej, icke ens det.
När Buttafuoco anmodade Rousseau om ett förslag till
författning, Svarade han, att ett så ytterst kinkigt värf
förutsätter den tillförlitligaste bekantskap med befolkningen, dess
historia, seder och karaktär, med öns topografi, produkter,
städer m. m.; och han erinrar att äfven till det nödvändiga
begränsade förändringar medföra svåra skakningar. Om ett
sådant yttrande vore enstaka, skulle det måhända ej böra
anses bevisa mycket, men samma tanke återkommer ju
oupphörligt. När polackarna anlitade Rousseaus visdom,
rådde han dem att endast med den yttersta varsamhet
skrida till reformarbetet. Hvad Frankrike angår, säger
han att ingen förståndig människa kunde våga sig på att
afskaffa bruk och regler som hade trettonhundra års häfd.
Han framhåller faran att »sätta i rörelse de ofantliga
massor, som bilda den franska monarkien». Hvem skulle
väl kunna »hejda rörelsen eller förutse alla dess
verkningar»? Villkoren för ett demokratiskt styrelsesätt äro
för det första »en ganska liten stat, där folket utan
svårighet kan församlas, och där hvarje medborgare lätteligen
känner alla de öfriga; för det andra en stor sedernas
enkelhet, som förhindrar de allmänna ärendenas
mångfaldigande och invecklade öfverläggningar; vidare mycken
jämlikhet i lefnadsställning och förmögenhet», och så
vidare (III, 4). Man kommer här ovillkorligen att tänka
på Edw. Freemans tilltalande, idylliska skildring af die
Landesgemeinde i Uri och Appenzell (de första sidorna i
Growth of the english constitution). — Sedan »det
församlade folket» fastställt statens författning,
sammanträder »folket» enligt lagens bud, utan särskild kallelse,
periodiskt å bestämda dagar och dessutom, när oförutsedda
omständigheter det påkalla, till urtima möten: Om
häremot invändes, att detta kan vara bra »för en enda stad>,
27. — Adolf Hedin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
