Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 423
räkna honom till materialismens trosbekännare. Hvad
jag ser, det är att han var tviflare, osäker, sökande,
hvilket med andra ord vill säga skiftande ståndpunkt och
isynnerhet uttryck, med deismen såsom en stundom
beslöjad, men dock återkommande grundton. Och med de
påstådda praktiska konsekvenserna, som icke äro några
konsekvenser, har han intet att göra. »De praktiska
konsekvenserna» t. ex. af Voltaires fientlighet mot
teologien, dem kan man studera under dessa rubriker i hans
lefnadshistoria, hvilka äro lika många hans äretitlar:
Calas, Sirven, Lully-Tollendal, de la Barre och befrielsen
af kyrkans trälar i Jura.
Och intet att göra med revolutionens orsaker hafva
Voltaires och Diderots och andra filosofers verkliga eller
förmodade åsikter om en personlig guds tillvaro och en
individuell odödlighet. Skall man för öfrigt söka ett
»ateismens» tidehvarf i Frankrike, så söker man med
större framgång vid en annan tidpunkt än
Encyklopediens. Ludvig XIV:s svägerska la Princesse Palatine, hvad
har icke hon att berätta om, hur otron gripit omkring
sig. Bekant är det teologiska gräl om quietismen, som
nutiden torde finna ännu mera onyttigt än löjligt, men i
hvilket enligt Bossuets mening »hela religionen» stod på
spel. I Frankrike blef det rätt allvarsamt, först när
sénélon, efter utnämnelsen till ärkebiskop i Cambrai,
öppet och kraftigt tog parti för den förnämsta
förkunnaren af denna nya mysticism, M:me Jeanne-Maria
Bouvier de la Motte Guyon, ty Bossuet gaf sig ej rast
eller ro, innan han fick sin ämbetsbroder och medtäflare
grundligt förödmjukad. Det är på denna tvist, den
pfalziska prinsessan syftar i ett bref (1690) till den kära
tanten kurfurstinnan Sofia af Hannover, däri hon säger,
att »religionen var hvad man minst hade för ögonen i
denna affär», och att »på den tänker man nästan icke
mer, däraf finns blott namnet kvar» (4. Rolland: Lettres
nouvelles et inédites de la princesse palatine, s. 185).
Att här under religionens lånta täckmantel spelades en
intrigkomedi där politiska rivaliteter kämpade om
öfvertaget, det visste man icke blott i statsangelägenheternas
högre regioner, äfven den populära opinionen, som i brist
på annat och tillåtet uttrycksmedel sökte sig ett utlopp i
visor, misstog sig icke härom. En annan gång skrifver
prinsessan (1699): »Tron är till den grad utslocknad här
i landet, att man numera nästan icke träffar en enda
ung man, som ej vill vara ateist; men hvad som: är
lustigast, det är, att samma person som i Paris uppträder
som ateist spelar gudaktig vid hofvet. Man påstår också,
att alla de själfmord, vi sedan någon tid haft i så stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
