Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 ADOLF HEDIN
mängd, äro förorsakade af ateismen.» Under sitt sista
lefnadsår (1722) skrifver hon: »Jag tror icke att i Paris
finnas, bland kyrkans män och världsmän tillsammans,
hundra personer som äga den sanna tron eller ens tro
på vår Herre.» Hon är icke den ende, ej heller den
förste, som talar så. Nicole, jansenisten († 1695), säger:
»Världens stora kätteri är numera icke kalvinismen, eller
lutheranismen, utan ateismen.» Vid midten af sjuttonde
seklet påstod pater Mersenne (se Aubertin: L’esprit public
au XVIII siècle), att i Paris funnos 50,000 icke troende,
och hans samtida La Mothe le Vayer säger, att »aldrig
var ateisternas antal så stort som nu för tiden».
Encyklopedisterna äro bra oskyldiga i de företeelser, som
föranledt dessa omdömen och denna klagan; men m:me
de Maintenons devota skräckvälde är ej utan skuld. Den
pfalziska prinsessan är ej heller den sista klagande inom
denna äldre tidrymd: marquis d’Argenson, f. d.
utrikesministern, säger 1751, att man skrattar åt allt och
»framhärdar i materialism»; ett par år senare talar han om
hatet mot prästerna, som knappt våga visa sig på gatan.
Det vill därföre synas som om de ateistiska filosoferna,
som ej äro många, hade mycket talrika föregångare, och
som revolutionärernas officiella ateism, som var af mycket
kort varaktighet, hade en hundraårig förhistoria under
— det kungliga enväldets glans- och klangdagar. Kanske
kommer man sanningen rätt så nära, om man vågar
gissa, att det möjligtvis ej under någon af de tre epokerna
var så farligt med ateismen och särskildt att upplysningen
främjade religionen i samma mån den skakade teologien
och prästväldet. För öfrigt, hvar förekommo framemot
revolutionstiden de mest i ögonen fallande och icke minst
verksamma föredömena af otro? Många tillförlitliga
samtfida vitnesbörd svara: inom episkopatets led. Man säger
ju också, att filosoferna lärt sin kristendomsfientlighet
och sin ateism af en katolsk präst, af Jean Meslier,
hvilken dog 1733 såsom kyrkoherde 1 Estrépigny (dép.
des Ardennes), efterlämnande ett »testamente», som trycktes
1762 och gjorde stort uppseende. Det var hans
hemlighållna trosbekännelse eller, rättare, otrosförklaring: Meslier,
hviken omtalas såsom en ärans man, mild och välgörande,
lär först genom testamentet hafva röjt sin skepticism.
Att filosoferna hämtade vapen ur denna arsenal, det finner
man utan svårighet i Voltaires skrifter och i baron
d’Holbachs (»Bon sens du curé Meslier»). Huruvida
ateisterna blott »afskrifvit> honom får här lämnas
därhän: att det skulle förhålla sig så, påstås emellertid
mycket bestämdt af dr Carl Richter, icke i hans stora
men magra verk >»Staats- und Gesellschaftsrecht der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
